Tiden flyger fram. Det är idag 40 år sedan den match som kallats boxningshistorien bästa och värsta – den kanske hårdaste boxningsmatch som någonsin gått – ägde rum. Det var på förmiddagen i Araneta Coliseum i Quezon City, Manila i Filippinerna som Muhammad Ali och ”Smokin” Joe Frazier möttes i sitt episka tredje möte. Tidpunkten berodde på tajmingen till bästa amerikanska sändningstid för TV.
”The Greatest” hade tvingats bort från VM-tronen av de amerikanska myndigheterna efter att ha vägrat göra värnplikt i Vietnam, avsatt av WBA/WBC 1967 .. men fortfarande erkänd av THE RING och ”folket” fram till småningom han själv avgick i februari ’70 .. det senare var då ett led i att återfå sin licens och nå ett frikännande av USA:s högsta domstol. Under tiden vann Joe Frazier slutgiltigt VM-titeln genom att slå ut Jimmy Ellis – och därmed ena New York & WBA-versionerna med OK från WBC – och det ledde till den första Ali-Frazier fighten i mars 1971 – Frazier vann i en fantastisk thriller där det avgörande ögonblicket var hans briljanta nedslagning av ”The Greatest” i femtonde ronden. Frazier kom att försvara och förlora VM-titeln mot ”Big” George Foreman 1973, medan Ali hamnade i ett par ofattbart jämna bataljer mot Ken Norton. Standarden på tungvikten detta tidiga 70-tal var otroligt bra – milsvitt överlägsen dagens tungvitsstandard, om än denna faktiskt är på uppgående just nu – och när Ali mötte Frazier andra gången, i januari ’74 var båda utmanare till titeln och matchen ett direkt VM-kval. Det var precis som i första mötet en jättematch inför ett till sista plats utsålt Madison Square Garden i New York. Nu vann Ali med minsta men korrekt marginal. Hård kritik föll på ringdomare Tony Perez för att han matchen igenom tillät Ali låsa upp Frazier med ena handen runt Joes nacke.
Så kom ”The Rumble in the Jungle” där Muhammad Ali återtog VM genom den taktiskt suveräna utskåpningen av George Foreman i Kinshasa, Zaire i oktober ’74 .. och detta ledde med osviklig säkerhet till det tredje mötet mellan Ali och Frazier. Det förlades av promotor Don King till Manila, inte minst pga diktator Marcos garantier .. Ali fick 6 miljoner dollar, Frazier 4 – ofattbara pengar på den tiden.
Matchen är och förblir en sann klassiker. Ali tog en klar ledning i den stigande hettan och den fuktmättade luften i Manilas VM-ring, men mattades medan Frazier kom igen starkt och började i mittenronderna hitta ”hem” med sin fruktansvärda vänsterkrok – och tog nu över matchen och väl uppe i elfte ronden ledde utmanaren och mästaren tycktes i svår kris. Det var en rasande match utkämpad under extrema förhållanden, men den tyngsta faktorn i slutomgångarna blev Fraziers sviktande syn. Han hade nedsatt syn på sitt ena öga och fick nu det andra igenmurat av Ali. ”The Greatest” hittade på botten av sitt enorma fighterhjärta nya krafter, och slog sig åter in i matchen i tolfte ronden, skakade Frazier svårt i trettonde och var tillbaka i ledning, i vart fall efter en ny överlägsen fjortonde rond. Men samtidigt var han helt fysiskt knäckt. I pausen till sista ronden gav emellertid Fraziers sekond, Eddie Futch, trots utmanarens protester, upp matchen för den nu närmast ”blinde” Smokin’ Joe. Båda boxarna var då ytterst nära kollaps.
Ali sammanfattade efteråt matchen lakoniskt: ”The clostest thing to dying/så nära döden man kan komma”. Ingen match i boxningshistorien kan riktigt mäta sig med denna fantomernas match – och då ska man minas att det finns ett hundratal enorma boxningsmatcher att välja på.
Just därför lever fighten i folk-minnet på ett enastående sätt. Det var som om den hände för inte alls så länge sedan. Men det var idag de facto för exakt 40 år sedan det skedde!
OLOF JOHANSSON
40 ÅR SEDAN ”THRILLA IN MANILA”!
Tiden flyger fram. Det är idag 40 år sedan den match som kallats boxningshistorien bästa och värsta – den kanske hårdaste boxningsmatch som någonsin gått – ägde rum. Det var på förmiddagen i Araneta Coliseum i Quezon City, Manila i Filippinerna som Muhammad Ali och ”Smokin” Joe Frazier möttes i sitt episka tredje möte. Tidpunkten berodde på tajmingen till bästa amerikanska sändningstid för TV.
”The Greatest” hade tvingats bort från VM-tronen av de amerikanska myndigheterna efter att ha vägrat göra värnplikt i Vietnam, avsatt av WBA/WBC 1967 .. men fortfarande erkänd av THE RING och ”folket” fram till småningom han själv avgick i februari ’70 .. det senare var då ett led i att återfå sin licens och nå ett frikännande av USA:s högsta domstol. Under tiden vann Joe Frazier slutgiltigt VM-titeln genom att slå ut Jimmy Ellis – och därmed ena New York & WBA-versionerna med OK från WBC – och det ledde till den första Ali-Frazier fighten i mars 1971 – Frazier vann i en fantastisk thriller där det avgörande ögonblicket var hans briljanta nedslagning av ”The Greatest” i femtonde ronden. Frazier kom att försvara och förlora VM-titeln mot ”Big” George Foreman 1973, medan Ali hamnade i ett par ofattbart jämna bataljer mot Ken Norton. Standarden på tungvikten detta tidiga 70-tal var otroligt bra – milsvitt överlägsen dagens tungvitsstandard, om än denna faktiskt är på uppgående just nu – och när Ali mötte Frazier andra gången, i januari ’74 var båda utmanare till titeln och matchen ett direkt VM-kval. Det var precis som i första mötet en jättematch inför ett till sista plats utsålt Madison Square Garden i New York. Nu vann Ali med minsta men korrekt marginal. Hård kritik föll på ringdomare Tony Perez för att han matchen igenom tillät Ali låsa upp Frazier med ena handen runt Joes nacke.
Så kom ”The Rumble in the Jungle” där Muhammad Ali återtog VM genom den taktiskt suveräna utskåpningen av George Foreman i Kinshasa, Zaire i oktober ’74 .. och detta ledde med osviklig säkerhet till det tredje mötet mellan Ali och Frazier. Det förlades av promotor Don King till Manila, inte minst pga diktator Marcos garantier .. Ali fick 6 miljoner dollar, Frazier 4 – ofattbara pengar på den tiden.
Matchen är och förblir en sann klassiker. Ali tog en klar ledning i den stigande hettan och den fuktmättade luften i Manilas VM-ring, men mattades medan Frazier kom igen starkt och började i mittenronderna hitta ”hem” med sin fruktansvärda vänsterkrok – och tog nu över matchen och väl uppe i elfte ronden ledde utmanaren och mästaren tycktes i svår kris. Det var en rasande match utkämpad under extrema förhållanden, men den tyngsta faktorn i slutomgångarna blev Fraziers sviktande syn. Han hade nedsatt syn på sitt ena öga och fick nu det andra igenmurat av Ali. ”The Greatest” hittade på botten av sitt enorma fighterhjärta nya krafter, och slog sig åter in i matchen i tolfte ronden, skakade Frazier svårt i trettonde och var tillbaka i ledning, i vart fall efter en ny överlägsen fjortonde rond. Men samtidigt var han helt fysiskt knäckt. I pausen till sista ronden gav emellertid Fraziers sekond, Eddie Futch, trots utmanarens protester, upp matchen för den nu närmast ”blinde” Smokin’ Joe. Båda boxarna var då ytterst nära kollaps.
Ali sammanfattade efteråt matchen lakoniskt: ”The clostest thing to dying/så nära döden man kan komma”. Ingen match i boxningshistorien kan riktigt mäta sig med denna fantomernas match – och då ska man minas att det finns ett hundratal enorma boxningsmatcher att välja på.
Just därför lever fighten i folk-minnet på ett enastående sätt. Det var som om den hände för inte alls så länge sedan. Men det var idag de facto för exakt 40 år sedan det skedde!
OLOF JOHANSSON