Denna fredag, den 31 oktober, är det 40 år sedan exakt, som en av boxningssportens mest legendariska matcher ägde rum, nämligen ”The Rumble in the Jungle”, mellan försvarande VM-kungen ”Big” George Foreman (då: 40-0/37 KO) och hans utmanare, den förre VM-kungen Muhammad Ali, ”The Greatest”, (då: 44-2/31 KO). Det var en osannolik drabbning!
Muhammad Ali – på den tiden Cassius Clay – hade hållit VM-titeln 1964-67/70 och varit sportens stora megastjärna, ”oslagbar” och oefterhärmlig, en stilist av gudars nåde utan den avgörande en-slags-punchen, men med förödande, blixtsnabba slagserier som likväl fällde de flesta. Efter att han gjort av med den fruktade besten Sonny Liston, hade ingen varit i närheten av att slå honom under denna första storhetstid, men han skapade själv mörka moln över sin karriär, vilket samtidigt var livsavgörande ståndpunkter han tog i sitt liv: han konverterade till islam och bytte namn till Muhammad Ali .. och han vägrade göra värnplikt, under det Vietnam-krig som då rasade. Han fälldes i domstol 1967 och hotades av 5 års fängelse. Detta renderade honom indragen licens och indraget pass, medan ärendet vandrade uppåt i domstolarna. De flesta instanser strippade honom på VM-värdigheten, trots att han aldrig förlorat, och de facto inte var slutgiltigt dömd. Till slut höll enbart The Ring kvar vid honom som Champ, den tidens främsta auktoritet och rättesnöre. Men det hjälpte Ali föga – han tvangs försörja sig som föreläsare på turné genom USA.
Högsta domstolen friade honom 1970, godkände hans yrkande som vapenvägrare på religiösa skäl, och han kunde plötsligt göra comeback! Men då hade han själv abdikerat från VM tidigt det året, och Joe Frazier, segrare över Jimmy Ellis i möte huvudkandidaterna emellan, hade krönts som ny allom erkänd världsmästare. Efter att ha kvalat in mötte Ali så Frazier i ”The Fight” i Madison Square Garden i New York i mars 1971 – en av århundradets matcher – Ali förlorade efter en ruggig drabbning, där den ”oslagbare” golvades i femtonde och sista ronden! Därefter följde en lång resa tillbaka till toppen, som inkluderade en världsvid turné, förlust och seger i knappa poänguppgör mot Ken Norton, och till sist en retur 1974 mot Joe Frazier i MSG, som Ali denna gång vann på poäng!
Under tiden hade dock en ny, ”Sonny Liston-liknande” fighter dykt upp i George Foreman, sensationell OS-guldmedaljör 1968 – med 19 matcher i bagaget bankade han ”blodbiff” av ryssen Chepulis, 300+ matcher rutinerad, i finalen – och radade sedan som proffs upp 37 offer fram tills han i Kingston i Jamaica i januari 1973, som en klar ”underdog”, klev in i VM-ringen mot Joe Frazier, och till en hel världs tappade hakor sopade golvet med ”Smoking Joe”..! Och tog VM-titeln, som han sedan lätt försvarade två gånger, bl a mot Ken Norton, som han helt enkelt drog ut i andra ronden! Vad i herrans namn kunde stoppa detta monster?
Samtidigt VM-kvalade alltså Ali mot Frazier – och blev klar för VM-chansen mot Foreman. Och i ett nytt stycke ofattbart manipulerande lyckades demonpromotor Don King få matchen förlagd till Kinshasa, Zaire (forna belgiska Kongo, mitt i ”mörkaste” Afrika), där diktatorn Mobutu Sese Seko satte upp ”halva statskassan” som garanti – det var förvisso en stor summa schweiziska pengar involverade dessutom, i detta Kings ”mästerstycke” – och matchen spikades till sista september. Med vardera boxaren garanterad den då ofattbart stora prissumman av fem miljoner dollar/man.
En cirkus utan dess like tog nu vid. Båda teamen och hela den jättelika produktionsapparaten flyttade in till Zaire – inget fanns ju på plats som dög för detta enorma mediaevent, allt fick byggas från scratch – medan boxarna gick i träningscamp. Foreman hade med sina schäferhundar som extra gardering, Ali mobiliserade massorna och gjorde sig till stor kongolesisk hjälte på kort tid. Varhelst han kom hetsade han folket till att skrika ”Ali boma ye” – ”döda honom Ali”!
Då skadade sig Foreman på sparring, fick ett styggt cut över ögonbrynet .. och matchen fick skjutas upp! En månad. Men boxarna tilläts inte resa hem. Inget fick äventyra matchen. Och till sist kom allt i fullt spinn, igen. Och nu bar det ända fram till kamp .. förlagd till kl 04 i nattens småtimmar för att möjliggöra sändningstid till USA, via satellit till 450 closed circuit-teatrar.
20 Maj-stadion fylldes med över 60.000 människor, de flesta insläppta för en närmast symbolisk summa och en atmosfär runt ringen rådde som sällan eller aldrig skådats. I och med att matchen nu hamnat så ”sent” på året som 31/10 utsattes evenemanget för risk för tropiskt skyfall – en stor tältduk sattes som tak över ringen – men som tur var uteblev regnet.
Matchen blev en märklig historia. Ali hade dansat och dansat under träningen, berättat vitt och brett för alla som orkade höra hur han skulle dansa ”Big George” tokig. Väl i ringen dansade han i en minut och gav sedan upp den planen – han hävdade visserligen efteråt att den nya planen var den faktiska taktiken, men inte ens hans ständige coach Angelo Dundee trodde på det; det var i varje fall inte det de kommit överens om – och började luta sig bakåt in i repen, garderade ansiktet med handskarna men lät Foreman dra det ena ruggiga kroppsslaget efter det andra … han uppfann där och då ”the rope-a-dope”!
”Big George” byggde upp en stor poängledning, vann rond efter rond, och en hel värld undrade hur länge Ali skulle kunna stå emot detta. Han tog kolossalt med stryk mot kroppen, men inte mycket mot huvudet, och han svarade till nöds så mycket under pådraget som behövdes för att tillåta ringdomare Zack Clayton att låta honom vara kvar i ringen. Efter fem ronders bombardemang andades Foreman ljudligt högt, och för varje rond som gick blev han allt segare och långsammare men Ali retade honom non-stop att fortsätta slå – ”är det allt du kan?” .. ”är det allt du har?” – och George gick i fällan med hull och hår.
I åttonde ronden hade Ali prövat att slå sig ut ur sitt predikament men återgått till rope-a-dopen och fortsatte hetsa .. nästan maniskt pumpade Foreman på till gränsen för vad han förmådde mot slutet av ronden .. Då, i en enda briljant flash, slog sig Ali ut från repen med raka slag, snurrade upp George och drämde in en superb höger på sin dödströtte opponent, som mer utpumpad än knockad dråsade i golvet och rullade över på rygg, började frenetiskt ta sig upp från golvet medan Ali gjorde en stor lov runt ringen redo att slå till igen (men det hade inte tiden räckt till!), men det gick så segt och tungt för honom att han kom på fötter först samtidigt som Clayton skrek ”ten-and-out”! Tiden var 2.58 av rond 8.
Muhammad Ali var åter Champion of the World! På det mest fantastiska vis hade han åter skapat historia, i en fantastisk, egendomlig, match i det mest fantastiska sceneri tänkas kan, i ”The Rumble in the Jungle”. För fyrtio år sedan. Redan. Det är obegripligt det också.
Olof Johansson
40-årsjubileum: Rumble in the Jungle!
Muhammad Ali – på den tiden Cassius Clay – hade hållit VM-titeln 1964-67/70 och varit sportens stora megastjärna, ”oslagbar” och oefterhärmlig, en stilist av gudars nåde utan den avgörande en-slags-punchen, men med förödande, blixtsnabba slagserier som likväl fällde de flesta. Efter att han gjort av med den fruktade besten Sonny Liston, hade ingen varit i närheten av att slå honom under denna första storhetstid, men han skapade själv mörka moln över sin karriär, vilket samtidigt var livsavgörande ståndpunkter han tog i sitt liv: han konverterade till islam och bytte namn till Muhammad Ali .. och han vägrade göra värnplikt, under det Vietnam-krig som då rasade. Han fälldes i domstol 1967 och hotades av 5 års fängelse. Detta renderade honom indragen licens och indraget pass, medan ärendet vandrade uppåt i domstolarna. De flesta instanser strippade honom på VM-värdigheten, trots att han aldrig förlorat, och de facto inte var slutgiltigt dömd. Till slut höll enbart The Ring kvar vid honom som Champ, den tidens främsta auktoritet och rättesnöre. Men det hjälpte Ali föga – han tvangs försörja sig som föreläsare på turné genom USA.
Högsta domstolen friade honom 1970, godkände hans yrkande som vapenvägrare på religiösa skäl, och han kunde plötsligt göra comeback! Men då hade han själv abdikerat från VM tidigt det året, och Joe Frazier, segrare över Jimmy Ellis i möte huvudkandidaterna emellan, hade krönts som ny allom erkänd världsmästare. Efter att ha kvalat in mötte Ali så Frazier i ”The Fight” i Madison Square Garden i New York i mars 1971 – en av århundradets matcher – Ali förlorade efter en ruggig drabbning, där den ”oslagbare” golvades i femtonde och sista ronden! Därefter följde en lång resa tillbaka till toppen, som inkluderade en världsvid turné, förlust och seger i knappa poänguppgör mot Ken Norton, och till sist en retur 1974 mot Joe Frazier i MSG, som Ali denna gång vann på poäng!
Under tiden hade dock en ny, ”Sonny Liston-liknande” fighter dykt upp i George Foreman, sensationell OS-guldmedaljör 1968 – med 19 matcher i bagaget bankade han ”blodbiff” av ryssen Chepulis, 300+ matcher rutinerad, i finalen – och radade sedan som proffs upp 37 offer fram tills han i Kingston i Jamaica i januari 1973, som en klar ”underdog”, klev in i VM-ringen mot Joe Frazier, och till en hel världs tappade hakor sopade golvet med ”Smoking Joe”..! Och tog VM-titeln, som han sedan lätt försvarade två gånger, bl a mot Ken Norton, som han helt enkelt drog ut i andra ronden! Vad i herrans namn kunde stoppa detta monster?
Samtidigt VM-kvalade alltså Ali mot Frazier – och blev klar för VM-chansen mot Foreman. Och i ett nytt stycke ofattbart manipulerande lyckades demonpromotor Don King få matchen förlagd till Kinshasa, Zaire (forna belgiska Kongo, mitt i ”mörkaste” Afrika), där diktatorn Mobutu Sese Seko satte upp ”halva statskassan” som garanti – det var förvisso en stor summa schweiziska pengar involverade dessutom, i detta Kings ”mästerstycke” – och matchen spikades till sista september. Med vardera boxaren garanterad den då ofattbart stora prissumman av fem miljoner dollar/man.
En cirkus utan dess like tog nu vid. Båda teamen och hela den jättelika produktionsapparaten flyttade in till Zaire – inget fanns ju på plats som dög för detta enorma mediaevent, allt fick byggas från scratch – medan boxarna gick i träningscamp. Foreman hade med sina schäferhundar som extra gardering, Ali mobiliserade massorna och gjorde sig till stor kongolesisk hjälte på kort tid. Varhelst han kom hetsade han folket till att skrika ”Ali boma ye” – ”döda honom Ali”!
Då skadade sig Foreman på sparring, fick ett styggt cut över ögonbrynet .. och matchen fick skjutas upp! En månad. Men boxarna tilläts inte resa hem. Inget fick äventyra matchen. Och till sist kom allt i fullt spinn, igen. Och nu bar det ända fram till kamp .. förlagd till kl 04 i nattens småtimmar för att möjliggöra sändningstid till USA, via satellit till 450 closed circuit-teatrar.
20 Maj-stadion fylldes med över 60.000 människor, de flesta insläppta för en närmast symbolisk summa och en atmosfär runt ringen rådde som sällan eller aldrig skådats. I och med att matchen nu hamnat så ”sent” på året som 31/10 utsattes evenemanget för risk för tropiskt skyfall – en stor tältduk sattes som tak över ringen – men som tur var uteblev regnet.
Matchen blev en märklig historia. Ali hade dansat och dansat under träningen, berättat vitt och brett för alla som orkade höra hur han skulle dansa ”Big George” tokig. Väl i ringen dansade han i en minut och gav sedan upp den planen – han hävdade visserligen efteråt att den nya planen var den faktiska taktiken, men inte ens hans ständige coach Angelo Dundee trodde på det; det var i varje fall inte det de kommit överens om – och började luta sig bakåt in i repen, garderade ansiktet med handskarna men lät Foreman dra det ena ruggiga kroppsslaget efter det andra … han uppfann där och då ”the rope-a-dope”!
”Big George” byggde upp en stor poängledning, vann rond efter rond, och en hel värld undrade hur länge Ali skulle kunna stå emot detta. Han tog kolossalt med stryk mot kroppen, men inte mycket mot huvudet, och han svarade till nöds så mycket under pådraget som behövdes för att tillåta ringdomare Zack Clayton att låta honom vara kvar i ringen. Efter fem ronders bombardemang andades Foreman ljudligt högt, och för varje rond som gick blev han allt segare och långsammare men Ali retade honom non-stop att fortsätta slå – ”är det allt du kan?” .. ”är det allt du har?” – och George gick i fällan med hull och hår.
I åttonde ronden hade Ali prövat att slå sig ut ur sitt predikament men återgått till rope-a-dopen och fortsatte hetsa .. nästan maniskt pumpade Foreman på till gränsen för vad han förmådde mot slutet av ronden .. Då, i en enda briljant flash, slog sig Ali ut från repen med raka slag, snurrade upp George och drämde in en superb höger på sin dödströtte opponent, som mer utpumpad än knockad dråsade i golvet och rullade över på rygg, började frenetiskt ta sig upp från golvet medan Ali gjorde en stor lov runt ringen redo att slå till igen (men det hade inte tiden räckt till!), men det gick så segt och tungt för honom att han kom på fötter först samtidigt som Clayton skrek ”ten-and-out”! Tiden var 2.58 av rond 8.
Muhammad Ali var åter Champion of the World! På det mest fantastiska vis hade han åter skapat historia, i en fantastisk, egendomlig, match i det mest fantastiska sceneri tänkas kan, i ”The Rumble in the Jungle”. För fyrtio år sedan. Redan. Det är obegripligt det också.
Olof Johansson