En av svensk boxnings stora namn gick ur tiden igår. Thörner Åhsman dog stillsamt i en ålder av 85 år efterlämnandes minnet av en stark idrottskarriär och en mäktig ledargärning. Han började sin aktiva bana i Haga Atletklubb men gick sedan över till Landala AK, vars stora namn han var under de främsta amatör-åren. Han var året äldre (född den 30/7 1931) än en annan göteborgsk tungviktare, Ingemar Johansson, men kom till dels att hamna i dennes exceptionella skugga, erövrade ett silver på JSM 1950 men förlorade i SM till Ingemar 1951, och det kom att dröja till 1954 innan Thörner tog sitt första egna SM-guld. Han kom sedan att addera nya SM-titlar 1955 och 1957 – däremellan smet Ebbe Stridh in och tog guldet, men blev sedan utslagen av Thörner. Han var med i EM 1955, men föll där i kvartsfinal mot tjecken Holimyr Netuka, och bildade med Stig Sjölin och Lennart Risberg de ”tre musketörerna” till OS i Melbourne 1956, men också där fick Thörner respass i kvarten, nu mot ryssen Lev Mushkjin. Som landslagsman var dock Åhsman smått fenomenal, vann 13 av de 15 landskamper han gick och ett flertal av dem på KO dessutom. Hans förlust mot Paul Olsen på diskvalifikation i Köpenhamn 1955 är historisk – han slog ut Olsen klockrent, men på domarens kommando ”bryt” – och blev diskad under fullt tumult. Arga danskar stormade ringen – och Thörner tvangs slå några extra-knockar för att kunna ta sig ifrån ringen!
Hans SM-seger över Lennart Risberg 1957 är också historisk – Lennart blev utan motstånd i lätt tungvikt och gick upp i tyngsta klassen, och så snart det blev klart att KO-kungarna skulle komma att drabba samman såldes Eriksdalshallen i Stockholm ut – med extrabiljetter sattes publikrekord i arenan på 4020 personer .. mer än vad hallen tar! Thörner slog ner Risberg två gånger i första ronden, varvid ringdomare Harry Ericsson bröt matchen.
Efter SM ’57 var Thörner klar med amatörkarriären och vid 26 års ålder blev han nu proffs för Edwin Ahlqvist, och kom än en gång i Ingos skugga att göra en dock riktigt hygglig karriär, men där några försmädliga nederlag satte krokben för titlar och ära. Det sades ofta att han vid de stora avgörande tillfällena hade en del problem att styra nerverna och att det stjälpte lasset. Han började dock mycket bra med åtta segrar och en oavgjord match, inkluderandes en imponerande seger över högt ansedde Ulli Ritter på poäng 8 i februari ’59, och med Ingo i USA – som ny champion – kom han att få sitt första riktigt stora huvudmatch-jobb mot ruggige Bruno Scarabellin i Mässan i december ’59, och det förvaltade han till en lysande KO-seger på 5 ronder. Vid nästa massiva jobb, mot världsrankade Alonzo Johnson, förlorade han dock på poäng i april ’60, och efter ytterligare segrar tog han ett tufft jobb i Berlin mot Karl Mildenberger och var på väg mot en skrällseger – hade den store tysken i golvet tre gånger men fick ena armen vriden ur led och tvangs ge upp ..! Han matchades hösten 1961 mot Young Jack Johnson i ett nytt försök att gå mot världstopp men slogs ner tre gånger i fjärde och stoppades. Där gick lite luften ur proffssatsningen men han avslutade ändå karriären med en snygg TKO 5-seger över Jose Peyre i juni 1962, och summerade proffstiden till 11 segrar, tre förluster och två oavgjorda.
Efter en tids vila från boxning kom han dock tillbaka till sporten på slutet av 70-talet, nu som tränare i Hisingens BK, och han skulle där sedan göra en excellent karriär som tränare och ledare i tjugo års tid. Han tog fram en lång rad fina förmågor med mästarna Peter Nyman och Jack Johnsén i spetsen men många talanger därutöver: Tommy Snare, Peter Hagby, Steve strömblad mfl.
Han var en gedigen boxningsledare, älskad av sina adepter och omtyckt och högt respekterad av alla, och med tiden en man med legendariskt rykte, en pondusstark profil på ringside – en av sportens riktigt tunga män. Du lämnar ett stort tomrum efter dig, du mästar-tungviktare Thörner.
Vila i frid, Broder.
OLOF JOHANSSON
THÖRNER ÅHSMAN ÄR DÖD
En av svensk boxnings stora namn gick ur tiden igår. Thörner Åhsman dog stillsamt i en ålder av 85 år efterlämnandes minnet av en stark idrottskarriär och en mäktig ledargärning. Han började sin aktiva bana i Haga Atletklubb men gick sedan över till Landala AK, vars stora namn han var under de främsta amatör-åren. Han var året äldre (född den 30/7 1931) än en annan göteborgsk tungviktare, Ingemar Johansson, men kom till dels att hamna i dennes exceptionella skugga, erövrade ett silver på JSM 1950 men förlorade i SM till Ingemar 1951, och det kom att dröja till 1954 innan Thörner tog sitt första egna SM-guld. Han kom sedan att addera nya SM-titlar 1955 och 1957 – däremellan smet Ebbe Stridh in och tog guldet, men blev sedan utslagen av Thörner. Han var med i EM 1955, men föll där i kvartsfinal mot tjecken Holimyr Netuka, och bildade med Stig Sjölin och Lennart Risberg de ”tre musketörerna” till OS i Melbourne 1956, men också där fick Thörner respass i kvarten, nu mot ryssen Lev Mushkjin. Som landslagsman var dock Åhsman smått fenomenal, vann 13 av de 15 landskamper han gick och ett flertal av dem på KO dessutom. Hans förlust mot Paul Olsen på diskvalifikation i Köpenhamn 1955 är historisk – han slog ut Olsen klockrent, men på domarens kommando ”bryt” – och blev diskad under fullt tumult. Arga danskar stormade ringen – och Thörner tvangs slå några extra-knockar för att kunna ta sig ifrån ringen!
Hans SM-seger över Lennart Risberg 1957 är också historisk – Lennart blev utan motstånd i lätt tungvikt och gick upp i tyngsta klassen, och så snart det blev klart att KO-kungarna skulle komma att drabba samman såldes Eriksdalshallen i Stockholm ut – med extrabiljetter sattes publikrekord i arenan på 4020 personer .. mer än vad hallen tar! Thörner slog ner Risberg två gånger i första ronden, varvid ringdomare Harry Ericsson bröt matchen.
Efter SM ’57 var Thörner klar med amatörkarriären och vid 26 års ålder blev han nu proffs för Edwin Ahlqvist, och kom än en gång i Ingos skugga att göra en dock riktigt hygglig karriär, men där några försmädliga nederlag satte krokben för titlar och ära. Det sades ofta att han vid de stora avgörande tillfällena hade en del problem att styra nerverna och att det stjälpte lasset. Han började dock mycket bra med åtta segrar och en oavgjord match, inkluderandes en imponerande seger över högt ansedde Ulli Ritter på poäng 8 i februari ’59, och med Ingo i USA – som ny champion – kom han att få sitt första riktigt stora huvudmatch-jobb mot ruggige Bruno Scarabellin i Mässan i december ’59, och det förvaltade han till en lysande KO-seger på 5 ronder. Vid nästa massiva jobb, mot världsrankade Alonzo Johnson, förlorade han dock på poäng i april ’60, och efter ytterligare segrar tog han ett tufft jobb i Berlin mot Karl Mildenberger och var på väg mot en skrällseger – hade den store tysken i golvet tre gånger men fick ena armen vriden ur led och tvangs ge upp ..! Han matchades hösten 1961 mot Young Jack Johnson i ett nytt försök att gå mot världstopp men slogs ner tre gånger i fjärde och stoppades. Där gick lite luften ur proffssatsningen men han avslutade ändå karriären med en snygg TKO 5-seger över Jose Peyre i juni 1962, och summerade proffstiden till 11 segrar, tre förluster och två oavgjorda.
Efter en tids vila från boxning kom han dock tillbaka till sporten på slutet av 70-talet, nu som tränare i Hisingens BK, och han skulle där sedan göra en excellent karriär som tränare och ledare i tjugo års tid. Han tog fram en lång rad fina förmågor med mästarna Peter Nyman och Jack Johnsén i spetsen men många talanger därutöver: Tommy Snare, Peter Hagby, Steve strömblad mfl.
Han var en gedigen boxningsledare, älskad av sina adepter och omtyckt och högt respekterad av alla, och med tiden en man med legendariskt rykte, en pondusstark profil på ringside – en av sportens riktigt tunga män. Du lämnar ett stort tomrum efter dig, du mästar-tungviktare Thörner.
Vila i frid, Broder.
OLOF JOHANSSON