Förre IBO-världsmästaren Sven Fornling tar idag adjö från boxningssporten och meddelar på ett starkt inlägg på Facebook att han avslutat karriären. Han förlorade ju i november förra året sin VM-titel i kamp mot tysken Dominic Bösel i en dramatisk match i Hamburg, Tyskland. Efteråt visade det sig att han hade en mindre blödning i hjärnhinnan. Han repade sig tämligen snabbt utan några påtagliga men alls av skadan, men det faktum att en sådan blödning inträffat gör en fortsatt karriär i boxning praktiskt taget omöjlig och skulle innebära grav risk för än värre skador. Sven har provat att i träning känna på en comeback men har hela tiden med sin fru & familj brottats med sig själv över om det verkligen vore möjligt. Idag kom beskedet. Det är färdigboxat. Ett korrekt och följd-riktigt beslut. Starkt och rakryggat, av en superb ringkrigare. Det är så han ska bli ihågkommen – en verklig fighter av högsta rang, som aldrig kommer att bli glömd.
Nedan återges hans Facebook-skrivelse:
The End.
Så kom den dagen som är oundviklig, men som jag trängt bort i 20 år. Nu när det väl är dags så är det enda jag kan jämföra känslorna med en begravning och det är det på sitt sätt, för jag har bestämt mig för att hänga handskarna på hyllan en gång för alla.
Jag är en löjligt dåligt förlorare och envisare än en åsna – men ingen idiot. Boxning är en sport med risker och det har jag accepterat, men det har alltid varit under premissen att riskerna var lika för mig och mina… motståndare. Så är det inte så längre och att gå in i kamp på blodigt allvar med handikapp från start är inget alternativ för mig. Det finns ingen avbytarbänk i boxning – antingen gör du det 110% eller så gör du inte det alls.
En sak är säker – jag kommer inte att behöva tvivla på mig själv i detta. Jag försökte verkligen, och jag försökte och försökte igen. Jag är säker på mitt beslut den här gången. När jag ser tillbaka på den 10-åriga Sven som började boxas för att gå ner i vikt och den Sven som 20 år senare blev världsmästare är jag stolt. Jag kan inte säga att jag är nöjd med att sluta, eller att jag känner mig färdig – men jag är den typen som inte blir nöjd eller känner att det räcker förrän det är för sent. Jag är däremot nöjd för att jag har fint folk runt omkring mig som hjälper mig att fatta så här svåra beslut och hellre ser mig gå en match för lite, med hälsan i behåll än en match för mycket, med allt det kan innebära. Därför vill jag också särskilt tacka min fru Tove och mina två barn Belle och Frans, det handlar om vår familj nu och inget annat.
Jag är ledsen om jag under den senaste perioden inte har varit helt rak med vad jag tänker och gett intrycket att vara kvar, men det är inte lätt att släcka ljuset och därför har jag in i det längsta haft kvar hoppet och tron om en fortsättning. Nu är jag rädd. Inte rädd på samma sätt som att stå i ringen när gonggongen går. Den här gången kan jag ju inte se min motståndare eller veta vad som ska hända, tillåt mig därför vara lite rädd. Med ert stöd kommer jag kunna vända blad och ge mig in i ett nytt kapitel vad det än innebär.
Tack allihopa för ert stöd under karriären; om jag fick chansen skulle jag inte gjort något annorlunda.
SVEN FORNLING SLUTAR BOXAS
Förre IBO-världsmästaren Sven Fornling tar idag adjö från boxningssporten och meddelar på ett starkt inlägg på Facebook att han avslutat karriären. Han förlorade ju i november förra året sin VM-titel i kamp mot tysken Dominic Bösel i en dramatisk match i Hamburg, Tyskland. Efteråt visade det sig att han hade en mindre blödning i hjärnhinnan. Han repade sig tämligen snabbt utan några påtagliga men alls av skadan, men det faktum att en sådan blödning inträffat gör en fortsatt karriär i boxning praktiskt taget omöjlig och skulle innebära grav risk för än värre skador. Sven har provat att i träning känna på en comeback men har hela tiden med sin fru & familj brottats med sig själv över om det verkligen vore möjligt. Idag kom beskedet. Det är färdigboxat. Ett korrekt och följd-riktigt beslut. Starkt och rakryggat, av en superb ringkrigare. Det är så han ska bli ihågkommen – en verklig fighter av högsta rang, som aldrig kommer att bli glömd.
Nedan återges hans Facebook-skrivelse:
The End.
Så kom den dagen som är oundviklig, men som jag trängt bort i 20 år. Nu när det väl är dags så är det enda jag kan jämföra känslorna med en begravning och det är det på sitt sätt, för jag har bestämt mig för att hänga handskarna på hyllan en gång för alla.
Jag är en löjligt dåligt förlorare och envisare än en åsna – men ingen idiot. Boxning är en sport med risker och det har jag accepterat, men det har alltid varit under premissen att riskerna var lika för mig och mina… motståndare. Så är det inte så längre och att gå in i kamp på blodigt allvar med handikapp från start är inget alternativ för mig. Det finns ingen avbytarbänk i boxning – antingen gör du det 110% eller så gör du inte det alls.
En sak är säker – jag kommer inte att behöva tvivla på mig själv i detta. Jag försökte verkligen, och jag försökte och försökte igen. Jag är säker på mitt beslut den här gången. När jag ser tillbaka på den 10-åriga Sven som började boxas för att gå ner i vikt och den Sven som 20 år senare blev världsmästare är jag stolt. Jag kan inte säga att jag är nöjd med att sluta, eller att jag känner mig färdig – men jag är den typen som inte blir nöjd eller känner att det räcker förrän det är för sent. Jag är däremot nöjd för att jag har fint folk runt omkring mig som hjälper mig att fatta så här svåra beslut och hellre ser mig gå en match för lite, med hälsan i behåll än en match för mycket, med allt det kan innebära. Därför vill jag också särskilt tacka min fru Tove och mina två barn Belle och Frans, det handlar om vår familj nu och inget annat.
Jag är ledsen om jag under den senaste perioden inte har varit helt rak med vad jag tänker och gett intrycket att vara kvar, men det är inte lätt att släcka ljuset och därför har jag in i det längsta haft kvar hoppet och tron om en fortsättning. Nu är jag rädd. Inte rädd på samma sätt som att stå i ringen när gonggongen går. Den här gången kan jag ju inte se min motståndare eller veta vad som ska hända, tillåt mig därför vara lite rädd. Med ert stöd kommer jag kunna vända blad och ge mig in i ett nytt kapitel vad det än innebär.
Tack allihopa för ert stöd under karriären; om jag fick chansen skulle jag inte gjort något annorlunda.