Den ”störste av de små” ur svensk proffsboxnings historia Janne ”Plutten” Persson har gått ur tiden. Han dog den 26 september i den aktningsvärda åldern av 83 år och 10 månader, stilla och fint i hemmet. Sverige har ju producerat ett antal riktigt stora och tunga namn i de tyngre men blott ett fåtal riktigt starka aktörer i de lättare viktklasserna. ”Plutten” var vårt sannolikt största namn bland dessa senare. Han gjorde en utmärkt karriär som amatör med ett hundratal matcher i flug- och bantamvikt som obetald ringkrigare; han boxade på den tiden för BK Sparta, Stockholm och vann Svenska Nybörjarturneringen (föregångare till SUM) i flugvikt 1957, tog silver på Junior-SM samma år och tog hem SM-titlarna 1959, 1961 och 1962 i flugvikt samt 1963 i bantamvikt. Han var då vår mest lysande lätta stjärna i landslaget; gjorde 14 regelrätta A-landskamper plus turnerings-uppdrag och två starter på Nordiska mästerskapen, som han tog guld i (1961 i flugvikt & 1963 i bantam); han blev Stor Grabb och var högst aktuell för start på EM, men hans topp som amatör kom mellan två OS och då han var ganska ensam medaljkandidat för SWE – och den enda andra riktiga kandidaten Bo Högberg bröt handen inför EM-61 – så ställde vi in svensk medverkan. Så ”Plutten” fick aldrig chansen till att ta en svensk medalj, vilket han mycket väl kunde ha gjort.
Han var då 25 år gammal och både mätt och trött på amatörlivet och trots att proffslivet var en svår bransch för lätta män – speciellt här uppe – sökte han sig till yrkesboxningen och promotor Edwin Ahlqvist, och fick chansen hävda sig. Från proffsdebuten den 6/1 1964 i Johanneshov mot Jean Claude Pichard, som han besegrade på poäng 4, i förmatch till Floyd Pattersons Sverige-start mot Sante Amonti i huvudkampen, radade han upp ytterligare fjorton segrar och en oavgjord kamp (på bortaplan i Oslo mot Anders Haga) – varav åtta på KO/TKO och sex på poäng, inklusive två TKO-segrar över Haga i retur, och avancerade från nybörjarstadiet till en gedigen åtta-ronders-fighter, med klar EM-potential. Det senare strök han under med en lysande poängseger över högt renommerade fransmannen Jean Parra i februari 1966 och än mer med en stark poängseger om Nordiska proffstiteln i april samma år över förre EM-kungen (flug & bantam) Risto Luukonen i Kungliga Hallen i Stockholm, då han samtidigt växlade över till att boxa för nya promotorduon Bertil Knutsson/Ingemar Johansson. När Sonny Liston mötte Amos Johnson & Bo Högberg mötte Bruno Santini i huvudmatcher på Nya Ullevi i Göteborg i september 1966 fick ”Plutten” chansen att toppkvala mot världsklass-motståndaren Ernesto Miranda, men förlorade där för första gången som proffs på ett delat domslut över 8 ronder. Han tog därefter snabbt ett par nya segrar, men föll så på ett nytt delat domslut mot topp-rankade europén Jose Bisbal, och förlorade även en retur mot denne. I juni 1967, i Västerås, besegrade Persson så Ernesto Miranda i returkamp, på poäng 10, för sin största seger, men förlorade några månader senare mot topp-rankade skotten John McCluskey, och lade därefter temporärt upp. Ett försök till comeback den 14/9 1968 – tillbaka hos Ahlqvist; detta är WBA-VM-galan på Råsunda med Floyd Patterson vs Jimmy Ellis i huvudmatch – gick ’så där’, mot starke walesaren Glynne Davis .. och Janne hängde upp handskarna, för gott. Då hade det blivit totalt 25 proffsmatcher (19 segrar, 5 förluster, 1 oavgjord) och som bäst hade han nosat på den yppersta eliten, och han hade också visat potential att tackla de bästa. Han var som bäst ett riktigt gediget proffs, och hans namn är för evigt förknippat med de stora i vår lilla proffsvärld.
Jan-Olov Persson, som han var döpt till, efterlämnade tre döttrar med familjer och en frånskild fru som han alltjämt hade den bästa av relationer till, och de berättar varmt om vilken underbar far han var. En familjefar som gjorde allt för de sina och älskade att spendera tiden med familjen, följde med på skolutflykter och alla träningar och matcher; barnens största fan. Han pratade gärna minnen, och kanske allra helst minnena från utflykter med båten eller husbilen. Han älskade att resa och lyckades ta sig iväg till Spanien med sin kompanjon Willy ”Bomben” Karlsson, där de höll på att ”vingla runt i havet och knappt kunde ta sig upp”. Genom alla år behöll han kontakten med sin sport via Punchpralinerna, där han var en ytterst väl sedd gäst, där såväl som på ringside. Han fick ett långt och fint liv. Han kommer att begravas i Katarina kyrka i Stockholm den 28/10 kl 14:00. R. I. P. Janne ”Plutten” Persson.
OJ
JANNE ”PLUTTEN” PERSSON IN MEMORIAM
Den ”störste av de små” ur svensk proffsboxnings historia Janne ”Plutten” Persson har gått ur tiden. Han dog den 26 september i den aktningsvärda åldern av 83 år och 10 månader, stilla och fint i hemmet. Sverige har ju producerat ett antal riktigt stora och tunga namn i de tyngre men blott ett fåtal riktigt starka aktörer i de lättare viktklasserna. ”Plutten” var vårt sannolikt största namn bland dessa senare. Han gjorde en utmärkt karriär som amatör med ett hundratal matcher i flug- och bantamvikt som obetald ringkrigare; han boxade på den tiden för BK Sparta, Stockholm och vann Svenska Nybörjarturneringen (föregångare till SUM) i flugvikt 1957, tog silver på Junior-SM samma år och tog hem SM-titlarna 1959, 1961 och 1962 i flugvikt samt 1963 i bantamvikt. Han var då vår mest lysande lätta stjärna i landslaget; gjorde 14 regelrätta A-landskamper plus turnerings-uppdrag och två starter på Nordiska mästerskapen, som han tog guld i (1961 i flugvikt & 1963 i bantam); han blev Stor Grabb och var högst aktuell för start på EM, men hans topp som amatör kom mellan två OS och då han var ganska ensam medaljkandidat för SWE – och den enda andra riktiga kandidaten Bo Högberg bröt handen inför EM-61 – så ställde vi in svensk medverkan. Så ”Plutten” fick aldrig chansen till att ta en svensk medalj, vilket han mycket väl kunde ha gjort.
Han var då 25 år gammal och både mätt och trött på amatörlivet och trots att proffslivet var en svår bransch för lätta män – speciellt här uppe – sökte han sig till yrkesboxningen och promotor Edwin Ahlqvist, och fick chansen hävda sig. Från proffsdebuten den 6/1 1964 i Johanneshov mot Jean Claude Pichard, som han besegrade på poäng 4, i förmatch till Floyd Pattersons Sverige-start mot Sante Amonti i huvudkampen, radade han upp ytterligare fjorton segrar och en oavgjord kamp (på bortaplan i Oslo mot Anders Haga) – varav åtta på KO/TKO och sex på poäng, inklusive två TKO-segrar över Haga i retur, och avancerade från nybörjarstadiet till en gedigen åtta-ronders-fighter, med klar EM-potential. Det senare strök han under med en lysande poängseger över högt renommerade fransmannen Jean Parra i februari 1966 och än mer med en stark poängseger om Nordiska proffstiteln i april samma år över förre EM-kungen (flug & bantam) Risto Luukonen i Kungliga Hallen i Stockholm, då han samtidigt växlade över till att boxa för nya promotorduon Bertil Knutsson/Ingemar Johansson. När Sonny Liston mötte Amos Johnson & Bo Högberg mötte Bruno Santini i huvudmatcher på Nya Ullevi i Göteborg i september 1966 fick ”Plutten” chansen att toppkvala mot världsklass-motståndaren Ernesto Miranda, men förlorade där för första gången som proffs på ett delat domslut över 8 ronder. Han tog därefter snabbt ett par nya segrar, men föll så på ett nytt delat domslut mot topp-rankade europén Jose Bisbal, och förlorade även en retur mot denne. I juni 1967, i Västerås, besegrade Persson så Ernesto Miranda i returkamp, på poäng 10, för sin största seger, men förlorade några månader senare mot topp-rankade skotten John McCluskey, och lade därefter temporärt upp. Ett försök till comeback den 14/9 1968 – tillbaka hos Ahlqvist; detta är WBA-VM-galan på Råsunda med Floyd Patterson vs Jimmy Ellis i huvudmatch – gick ’så där’, mot starke walesaren Glynne Davis .. och Janne hängde upp handskarna, för gott. Då hade det blivit totalt 25 proffsmatcher (19 segrar, 5 förluster, 1 oavgjord) och som bäst hade han nosat på den yppersta eliten, och han hade också visat potential att tackla de bästa. Han var som bäst ett riktigt gediget proffs, och hans namn är för evigt förknippat med de stora i vår lilla proffsvärld.
Jan-Olov Persson, som han var döpt till, efterlämnade tre döttrar med familjer och en frånskild fru som han alltjämt hade den bästa av relationer till, och de berättar varmt om vilken underbar far han var. En familjefar som gjorde allt för de sina och älskade att spendera tiden med familjen, följde med på skolutflykter och alla träningar och matcher; barnens största fan. Han pratade gärna minnen, och kanske allra helst minnena från utflykter med båten eller husbilen. Han älskade att resa och lyckades ta sig iväg till Spanien med sin kompanjon Willy ”Bomben” Karlsson, där de höll på att ”vingla runt i havet och knappt kunde ta sig upp”. Genom alla år behöll han kontakten med sin sport via Punchpralinerna, där han var en ytterst väl sedd gäst, där såväl som på ringside. Han fick ett långt och fint liv. Han kommer att begravas i Katarina kyrka i Stockholm den 28/10 kl 14:00. R. I. P. Janne ”Plutten” Persson.
OJ