Förre världsmästaren i lätt tungvikt, en av viktklassens stora namn genom tiderna, Harold Johnson gick bort på torsdagen vid 86 års ålder. Han vistades sista tiden på Holy Redeemer Hospital i Phiadelphia.
Johnson stod för en magnifik 25-årig karriär som professionell boxare och tampades med de bästa både i lätt tungvikt och tungvikt under tidigt 50-tal, innan han helt koncentrerade sig på att klara vikten i den lättare klassen och gå mot VM där. Han var Archie Moores första utmanare under ett par år innan han fick chansen 1954 – och ledde matchen klart in i 14:e ronden, då Moore satte ihop en av sitt livs bästa ronder och slog ut utmanaren. Harold tog därefter några mellanår innan han återvände och satsade maximalt mot VM på nytt. Från 1959/60 var han åter första utmanare men Moore ville inte ge honom någon mer chans. NBA (föregångaren till WBA) strippade då Moore på VM-titeln, och satte upp Johnson versus Jesse Bowdry (som då slagit Willie Pastrano i ett kval) den 7/2 1961 och efter en TKO 9-seger kröntes Harold till VM-kung, dock alltjämt i skuggan av den legitime mästaren Moore. Det var emellertid nu uppenbart att Moore inte längre kunde undvika Johnson i en korrekt VM-fight, men den åldrande ”Ancient Archie” blånekade likväl. Detta ledde till att även resten av världen avsatte Moore som champion 1962. Johnson hade under tiden försvarat sin ”halva” av tronen mot Von Clay och Eddie Cotton, och i juni 1962 mot Doug Jones handlade det om universiellt erkända VM. Johnson vann på poäng 15 och i Berlin senare på året försvarade han lysande mot Gustav Scholz. Då stod han på toppen av sin karriär, 34 år gammal.
Den 1 juni 1963 försvarade han i Las Vegas titeln mot sent inhoppade ersättaren men alltid lika svåre Willie Pastrano, och i en suveränt jämn match mellan två superba yrkesmän tappade Harold titeln på ett delat domslut. Man försökte få till en direkt retur, men Pastrano manövrerade sig vidare en tid (försvar mot Peralta och Downes) och Johnson sabbade sin position mot Johnny Persol (en knapp förlust igen). Trots segrar över Pekka Kokkonen och Hershel Jacobs kom han inte tillbaka och 1968 lade han av, men tog sedan likväl en sista match 1971, förlust mot Jacobs. Totalt gjorde han 87 matcher (76-11/32 KO).
Han var en av de stiligaste tekniker branschen skådat, en suverän Champion vars all roundstyrka gjorde honom fruktad av alla. Han är en av boxarstaden Philadelphias största fighters någonsin, vilket många nu kommer att vittna om. Han nådde en enorm respekt och en ansenlig ålder. En legend är borta men hans minne lever. RIP, Harold Johnson.
HAROLD JOHNSON ÄR DÖD
Johnson stod för en magnifik 25-årig karriär som professionell boxare och tampades med de bästa både i lätt tungvikt och tungvikt under tidigt 50-tal, innan han helt koncentrerade sig på att klara vikten i den lättare klassen och gå mot VM där. Han var Archie Moores första utmanare under ett par år innan han fick chansen 1954 – och ledde matchen klart in i 14:e ronden, då Moore satte ihop en av sitt livs bästa ronder och slog ut utmanaren. Harold tog därefter några mellanår innan han återvände och satsade maximalt mot VM på nytt. Från 1959/60 var han åter första utmanare men Moore ville inte ge honom någon mer chans. NBA (föregångaren till WBA) strippade då Moore på VM-titeln, och satte upp Johnson versus Jesse Bowdry (som då slagit Willie Pastrano i ett kval) den 7/2 1961 och efter en TKO 9-seger kröntes Harold till VM-kung, dock alltjämt i skuggan av den legitime mästaren Moore. Det var emellertid nu uppenbart att Moore inte längre kunde undvika Johnson i en korrekt VM-fight, men den åldrande ”Ancient Archie” blånekade likväl. Detta ledde till att även resten av världen avsatte Moore som champion 1962. Johnson hade under tiden försvarat sin ”halva” av tronen mot Von Clay och Eddie Cotton, och i juni 1962 mot Doug Jones handlade det om universiellt erkända VM. Johnson vann på poäng 15 och i Berlin senare på året försvarade han lysande mot Gustav Scholz. Då stod han på toppen av sin karriär, 34 år gammal.
Den 1 juni 1963 försvarade han i Las Vegas titeln mot sent inhoppade ersättaren men alltid lika svåre Willie Pastrano, och i en suveränt jämn match mellan två superba yrkesmän tappade Harold titeln på ett delat domslut. Man försökte få till en direkt retur, men Pastrano manövrerade sig vidare en tid (försvar mot Peralta och Downes) och Johnson sabbade sin position mot Johnny Persol (en knapp förlust igen). Trots segrar över Pekka Kokkonen och Hershel Jacobs kom han inte tillbaka och 1968 lade han av, men tog sedan likväl en sista match 1971, förlust mot Jacobs. Totalt gjorde han 87 matcher (76-11/32 KO).
Han var en av de stiligaste tekniker branschen skådat, en suverän Champion vars all roundstyrka gjorde honom fruktad av alla. Han är en av boxarstaden Philadelphias största fighters någonsin, vilket många nu kommer att vittna om. Han nådde en enorm respekt och en ansenlig ålder. En legend är borta men hans minne lever. RIP, Harold Johnson.