En av boxningssportens främsta mecenater men tillika ledargestalt och promotor Benny Rosén är död. Han var givetvis långt mer än enbart boxningsman – hans betydelse sträcker sig över många sporter och många fält.
Benny gick bort på lördagskvällen i sviterna av en lunginflammation som tvingat in honom på sjukhus en tid, men slutet kom likväl mycket oväntat och mycket snabbt. Jag talade med honom för blott några dagar sedan och då var han fylld av fighting spirit: ”jag skall besegra det här” .. så sent som på lördagen planerade han följa en annan av sina favoritsporter på TV, travet, och hade avtalat med sambon Kerstin att göra det gemensamt. Om orken stod honom bi kunde han tänkas kolla Wladimir Klitschkos VM-fight senare på kvällen. Det blev inte så.
Benny blev 84 år gammal och hann leva ett fantastiskt liv. Från ganska så blygsamma förhållanden under tidiga uppväxten i Skene till flytten som tioåring till Göteborg under krigsåren, från springpojksjobb till en tid på Volvos utvecklingsavdelning till jobb under pappa byggmästaren Ernst under den expansiva tid, då byggnadsfirman växte från ett litet företag till en lokal jätte inom byggnation och förvaltning. Hans stora fritidsintresse var idrotten, själv aktiv inom fotboll, mest handboll och senare bowling – som fritidssysslor gällde länge skidåkning och därefter golf. Han växte in i Örgryte IS och blev med tiden chef för sektion efter sektion: fotboll, friidrott, bowling och med tiden boss för hela ÖIS (1993-2000) och därefter hedersordförande. Han kom tidigt att engagera sig i travet, en av hans stora passioner, och var ägare av en mängd travhästar.
Men hans kanske allra största sido-kick var boxningssporten. Det fick han också med sig från fadern. Han hette Benny efter den Benny Leonard som var branschens största namn vid sidan av Jack Dempsey under 20-talet. Han såg Olle Tandberg möta Luigi Musina i Mässhallen i Göteborg 1942, och han följde därefter all stor boxning och alla stora boxare genom alla år. Ingen har på ett liknande vis täckt in svensk boxning som han. Han var personlig nära vän med Ingemar Johansson och kom själv senare att bli manager för Roland ”Tigern” Ericson och flera andra fighters under sin tid som promotor i England under 1980-90-talet för Anglo-Swedish Promotions. Han hade då varit sin fars medhjälpare i Rosén promotorfirma under 60-talet, som gjorde ett par försök i branschen här hemma. Han kom att resa till många av de stora VM-matcherna, speciellt Muhammad Alis.
Som promotor kom han att i spetsen för Pugnus Promotions (med Kjell Tuvemark & Anders Holmberg) att göra ett halvdussin mycket starka arrangemang – de största som gjorts – under svensk proffsboxnings comeback, från 2007-12. Hans engagemang i sporten gick således långt tillbaka, och han var en stadig och mest betydande sponsor för Redbergslids BK under många års samarbete med mig, i att göra den klubben till ledande arrangörsklubb i landet (USA-galorna under 70 & 80-tal; de stora dinnershowerna under 90-talet; damboxningens start mm) – ett engagemang som sedan följde med in i satsningen på tidningen BOXNING och en del annat. Vi jobbade tätt samman under mer än 30 års tid.
Hans resa genom livet var fantastisk. Hans arbete och hans sportintresse tog honom Jorden runt. Den lille grabben från Skene kom att träffa många stora namn och uppleva massor vida kring.
Han hade ett fenomenalt hjärta, Benny. När han trodde på en sak gav han sitt allra bästa. Och då livet och tiden gett honom ekonomisk status få förunnat, tog han fram de pengar som behövdes. Otaliga är de personer och institutioner som fått hans stöd. Idrottsmuseet i Göteborg är ett typiskt sådant exempel. ÖIS hade inte överlevt utan honom. Han stöttade handikappidrotten; han skapade en fond till minne av vännen och adepten Benny Ljungberg. Listan kan göras lång. Han har spelat en roll snart sagt överallt inom Göteborgs idrottssfär. På många sätt var han en jätte men han brydde sig aldrig om rollen som potentat. Han slog sig aldrig för bröstet – han bara var. En jätte. Som kommer att saknas enormt.
Olof Johansson
Benny Rosén är död
En av boxningssportens främsta mecenater men tillika ledargestalt och promotor Benny Rosén är död. Han var givetvis långt mer än enbart boxningsman – hans betydelse sträcker sig över många sporter och många fält.
Benny gick bort på lördagskvällen i sviterna av en lunginflammation som tvingat in honom på sjukhus en tid, men slutet kom likväl mycket oväntat och mycket snabbt. Jag talade med honom för blott några dagar sedan och då var han fylld av fighting spirit: ”jag skall besegra det här” .. så sent som på lördagen planerade han följa en annan av sina favoritsporter på TV, travet, och hade avtalat med sambon Kerstin att göra det gemensamt. Om orken stod honom bi kunde han tänkas kolla Wladimir Klitschkos VM-fight senare på kvällen. Det blev inte så.
Benny blev 84 år gammal och hann leva ett fantastiskt liv. Från ganska så blygsamma förhållanden under tidiga uppväxten i Skene till flytten som tioåring till Göteborg under krigsåren, från springpojksjobb till en tid på Volvos utvecklingsavdelning till jobb under pappa byggmästaren Ernst under den expansiva tid, då byggnadsfirman växte från ett litet företag till en lokal jätte inom byggnation och förvaltning. Hans stora fritidsintresse var idrotten, själv aktiv inom fotboll, mest handboll och senare bowling – som fritidssysslor gällde länge skidåkning och därefter golf. Han växte in i Örgryte IS och blev med tiden chef för sektion efter sektion: fotboll, friidrott, bowling och med tiden boss för hela ÖIS (1993-2000) och därefter hedersordförande. Han kom tidigt att engagera sig i travet, en av hans stora passioner, och var ägare av en mängd travhästar.
Men hans kanske allra största sido-kick var boxningssporten. Det fick han också med sig från fadern. Han hette Benny efter den Benny Leonard som var branschens största namn vid sidan av Jack Dempsey under 20-talet. Han såg Olle Tandberg möta Luigi Musina i Mässhallen i Göteborg 1942, och han följde därefter all stor boxning och alla stora boxare genom alla år. Ingen har på ett liknande vis täckt in svensk boxning som han. Han var personlig nära vän med Ingemar Johansson och kom själv senare att bli manager för Roland ”Tigern” Ericson och flera andra fighters under sin tid som promotor i England under 1980-90-talet för Anglo-Swedish Promotions. Han hade då varit sin fars medhjälpare i Rosén promotorfirma under 60-talet, som gjorde ett par försök i branschen här hemma. Han kom att resa till många av de stora VM-matcherna, speciellt Muhammad Alis.
Som promotor kom han att i spetsen för Pugnus Promotions (med Kjell Tuvemark & Anders Holmberg) att göra ett halvdussin mycket starka arrangemang – de största som gjorts – under svensk proffsboxnings comeback, från 2007-12. Hans engagemang i sporten gick således långt tillbaka, och han var en stadig och mest betydande sponsor för Redbergslids BK under många års samarbete med mig, i att göra den klubben till ledande arrangörsklubb i landet (USA-galorna under 70 & 80-tal; de stora dinnershowerna under 90-talet; damboxningens start mm) – ett engagemang som sedan följde med in i satsningen på tidningen BOXNING och en del annat. Vi jobbade tätt samman under mer än 30 års tid.
Hans resa genom livet var fantastisk. Hans arbete och hans sportintresse tog honom Jorden runt. Den lille grabben från Skene kom att träffa många stora namn och uppleva massor vida kring.
Han hade ett fenomenalt hjärta, Benny. När han trodde på en sak gav han sitt allra bästa. Och då livet och tiden gett honom ekonomisk status få förunnat, tog han fram de pengar som behövdes. Otaliga är de personer och institutioner som fått hans stöd. Idrottsmuseet i Göteborg är ett typiskt sådant exempel. ÖIS hade inte överlevt utan honom. Han stöttade handikappidrotten; han skapade en fond till minne av vännen och adepten Benny Ljungberg. Listan kan göras lång. Han har spelat en roll snart sagt överallt inom Göteborgs idrottssfär. På många sätt var han en jätte men han brydde sig aldrig om rollen som potentat. Han slog sig aldrig för bröstet – han bara var. En jätte. Som kommer att saknas enormt.
Olof Johansson