Den legendariske dubble världsmästaren i tungvikt, ”BIG” George Foreman, är död. Hans familj meddelade sent igår att Foreman stilla avlidit på sjukhuset i Houston, Texas, omgiven av sin familj, på fredagen den 21/3, i en ålder av 76 år. Han levde ett smått fantastiskt liv, och dog som en mycket rik man både mänskligt och ekonomiskt, där inte blott hans stora förmögenhet kom från de miljoner han sparade från boxningen utan än mer från hans ofattbara framgångar med ”George Foreman Grill”. Han bröt in på världsscenen blott 19 år gammal, då han sensationellt vann OS-guldet i tungvikt i Mexico City 1968. Han inledde därefter en proffskarriär, som i två vändor – åtskilda av anmärkningsvärda tio år – från 1969-77 och sedan på nytt från 1987-97, till sist kom att omfatta 81 proffsmatcher; 76 segrar och 5 nederlag. Han vann VM-titeln i tungvikt med en häftig KO-seger över ”Smokin’” Joe Frazier 1973, men förlorade titeln i sitt tredje försvar, i den smått ofattbara ”Rumble in the Jungle” i Zaire (Kongo) i oktober 1974 mot Muhammad Ali. I ett försök att ta tillbaka VM, utkämpade och vann han ett formidabelt ringkrig med Ron Lyle ’76 och slog Frazier i ännu ett möte, men förlorade högst oväntat mot Jimmy Young. Därefter slutade han, och blev präst, och fortsatte som en alltmer ekonomiskt ansatt religiös förkunnare i tio års tid. För att säkra upp sin kyrkas ekonomi, återvände han till ringen, och kämpade sig på det mest anmärkningsvärda vis tillbaka till en VM-kamp, trots stigande ålder, mot Evander Holyfield 1991, där han förlorade på poäng 12, efter en heroisk kamp. Han gav sig likväl inte, och kom vid 45 års ålder, i november 1994, att få chansen igen, nu mot Michael Moorer .. låg under på poäng, men slog i tionde ronden in en superb rak höger och slog ut Moorer – och blev på nytt världsmästare, över tjugo år efter första sejouren. Den äldste VM-kungen nånsin! Han höll VM-titeln, i sak i tre år, men då han inte spelade efter ”alfabetsförbundens” pipa, blev han successivt strippad på VM-bältena .. men den ’länjära’ kungen var han, faktiskt ända fram till förlusten på poäng mot Shannon Briggs 1997. Efter den aktiva tiden blev han senare TV-kommentator, PR-person och fortsatt präst inom kyrkan, en oerhört älskad och högst skattad personlighet, och tillika en boxningssportens ”grå eminens” ända upp till sin bortgång. Under TV-tiden kom jag faktiskt jobba ett stort antal tillfällen ihop med honom, som kollegor från skilda kanaler – jag hade ju under många år dessförinnan jobbat på hans stora matcher och fått göra åtskilliga enskilda intervjuer med honom – och det var alltid samma fina återseende. Vi var ju båda rätt rundlagda med tiden, men stötte vi ihop i en trängre passage, vilket hände emellanåt, så drog han alltid på sitt breda smile och klämde i: ”Watch out, I’ll belly-bump you!” Han var en fantastisk karaktär, och en av de riktigt stora boxningens legendarer. Det finns lite av ”Den Siste Jättens” bortgång över hans död.. men så är det givetvis ändå inte. Vid hans kista kommer de andra, kvarvarande giganterna att stå: Mike Tyson, Evander Holyfield, Lennox Lewis .. och kanske dyker Klitschko-bröderna och Oleksander Usyk och ”AJ” och Tyson Fury upp. Rest In Piece, BIG George.
GEORGE FOREMAN ÄR DÖD
Han bröt in på världsscenen blott 19 år gammal, då han sensationellt vann OS-guldet i tungvikt i Mexico City 1968. Han inledde därefter en proffskarriär, som i två vändor – åtskilda av anmärkningsvärda tio år – från 1969-77 och sedan på nytt från 1987-97, till sist kom att omfatta 81 proffsmatcher; 76 segrar och 5 nederlag. Han vann VM-titeln i tungvikt med en häftig KO-seger över ”Smokin’” Joe Frazier 1973, men förlorade titeln i sitt tredje försvar, i den smått ofattbara ”Rumble in the Jungle” i Zaire (Kongo) i oktober 1974 mot Muhammad Ali. I ett försök att ta tillbaka VM, utkämpade och vann han ett formidabelt ringkrig med Ron Lyle ’76 och slog Frazier i ännu ett möte, men förlorade högst oväntat mot Jimmy Young. Därefter slutade han, och blev präst, och fortsatte som en alltmer ekonomiskt ansatt religiös förkunnare i tio års tid. För att säkra upp sin kyrkas ekonomi, återvände han till ringen, och kämpade sig på det mest anmärkningsvärda vis tillbaka till en VM-kamp, trots stigande ålder, mot Evander Holyfield 1991, där han förlorade på poäng 12, efter en heroisk kamp. Han gav sig likväl inte, och kom vid 45 års ålder, i november 1994, att få chansen igen, nu mot Michael Moorer .. låg under på poäng, men slog i tionde ronden in en superb rak höger och slog ut Moorer – och blev på nytt världsmästare, över tjugo år efter första sejouren. Den äldste VM-kungen nånsin! Han höll VM-titeln, i sak i tre år, men då han inte spelade efter ”alfabetsförbundens” pipa, blev han successivt strippad på VM-bältena .. men den ’länjära’ kungen var han, faktiskt ända fram till förlusten på poäng mot Shannon Briggs 1997.
Efter den aktiva tiden blev han senare TV-kommentator, PR-person och fortsatt präst inom kyrkan, en oerhört älskad och högst skattad personlighet, och tillika en boxningssportens ”grå eminens” ända upp till sin bortgång. Under TV-tiden kom jag faktiskt jobba ett stort antal tillfällen ihop med honom, som kollegor från skilda kanaler – jag hade ju under många år dessförinnan jobbat på hans stora matcher och fått göra åtskilliga enskilda intervjuer med honom – och det var alltid samma fina återseende. Vi var ju båda rätt rundlagda med tiden, men stötte vi ihop i en trängre passage, vilket hände emellanåt, så drog han alltid på sitt breda smile och klämde i: ”Watch out, I’ll belly-bump you!” Han var en fantastisk karaktär, och en av de riktigt stora boxningens legendarer. Det finns lite av ”Den Siste Jättens” bortgång över hans död.. men så är det givetvis ändå inte. Vid hans kista kommer de andra, kvarvarande giganterna att stå: Mike Tyson, Evander Holyfield, Lennox Lewis .. och kanske dyker Klitschko-bröderna och Oleksander Usyk och ”AJ” och Tyson Fury upp.
Rest In Piece, BIG George.
Olof Johansson