Idag, den 26/6, fast det var först vid 03-tiden den 27:e i Sverige det begav sig, för exakt 60 år sedan upplevde svensk idrottshistoria sin största triumf nånsin, då den regerande Europamästaren Ingemar ”Ingo” Johansson (22-0/13 KO) på det mest sensationella och fascinerande sätt erövrade VM-titeln i tungvikt från Floyd Patterson (35-2/26 KO) via en fenomenal KO i tredje ronden i Yankee Stadium i New York. Matchen skulle egentligen gått dagen före, men fick uppskjutas ett dygn på grund av hotande regn. Nu var även den nya matchdagen fylld av regn men det höll upp fram mot kvällen och promotor Bill Rosensohn lät kampen gå, men allt dribbel kring start hämmade publik-tillströmningen och det kom knappa 20.000 åskådare till jättearenan. Ingemar, i svarta boxarbyxor (brukligt för utmanare vid denna tid) med plastpåsar över boxarskorna äntrade ringen medan det nu ångade i den fuktdrypande New York-natten .. Patterson kom strax efter, skrudad i vita brallor. Oddsen var grymma, svensken svårt nederlagstippad, 5-1. Ringdomare Ruby Goldstein kallade de två till sista instruktioner och det brakade loss .. ja, ganska avvaktande till att börja med, då de cirklade varann åt vänster. Ingemar upptäckte snabbt att han kunde stoppa Pattersons fruktade blixtrande snabba attack med att störa honom med jabben i den lilla gungning Floyd gjorde bak peek-a-boo-garden precis före språnget in. En enda gång, i slutet av andra, missade han den jabben och Patterson lyckades slå hans läpp blodig med en lång vänster. Inom en minut av tredje ronden fann Ingo rätt läge, och som en blixt från klar himmel rammade högern – den fruktade ”Tors Hammare” Floyd över näsroten, några cm för högt, men med förödande kraft och Patterson gick rak lång i däck ..! Resten är egentligen en onödig historia, ty där var matchen slut – och idag skulle det ALDRIG ha blivit en fortsättning. Men världen var grymmare då .. och egentligen var det som skedde ofattbart – en amerikan kunde inte förlora ..inte så .. mot en halvt ’okänd’ europé .. Goldstein var nödgad låta det gå vidare. På nåt förunderligt sätt tog sig Floyd upp på ”nio” men gick på ordern ”box!” åt fel håll och blev träffad, halvhjärtat från Johansson, i nacken .. och stöp framstupa .. kom upp, klamrande sig fast i repen men Goldstein drog loss hans händer och kommenderade ”box!” och lite halvdant fick Ingemar omkull honom igen .. och lite konfunderad över allt som skedde fällde han honom halvfokuserat ett par gånger till, samlade sig så och gick till hård attack för en sjätte golvning och när mästaren obegripligt nog kom upp igen gick han hårt in och fällde honom med halvträffar på nytt – och där, efter sju golvningar, vräkte Goldstein undan svensken och slog ut med armarna ”out!” .. Slut! På tiden 2:03 av denna tredje rond bröts slakten! Sverige hade fått en ”Heavyweight Champion of the World!”
”Harre jävvlar”, sa Ingemar efteråt, ”inte en skråma .. det gick lätt .. det gick enkelt och lätt!”
Det är lika ofattbart idag som då – helt fantastiskt! En av de stora tungviktsskrällarna, dessutom! Man fick leta sig tillbaka till Jack Dempsey vs Jess Willard 1919 för en liknande kanonad. Nästa dag vrålade krigs-rubriker över hela jordklotet ut sensationen! International Herald Tribune fångade det på pricken, rakt över hela första sidan: RIGHT HAND FROM GOTEBORG!
IDAG ÄR DET 60 ÅR SEDAN STÖRSTA TRIUMFEN NÅNSIN – INGOS SEGER ÖVER FLOYD ..!
Idag, den 26/6, fast det var först vid 03-tiden den 27:e i Sverige det begav sig, för exakt 60 år sedan upplevde svensk idrottshistoria sin största triumf nånsin, då den regerande Europamästaren Ingemar ”Ingo” Johansson (22-0/13 KO) på det mest sensationella och fascinerande sätt erövrade VM-titeln i tungvikt från Floyd Patterson (35-2/26 KO) via en fenomenal KO i tredje ronden i Yankee Stadium i New York. Matchen skulle egentligen gått dagen före, men fick uppskjutas ett dygn på grund av hotande regn. Nu var även den nya matchdagen fylld av regn men det höll upp fram mot kvällen och promotor Bill Rosensohn lät kampen gå, men allt dribbel kring start hämmade publik-tillströmningen och det kom knappa 20.000 åskådare till jättearenan. Ingemar, i svarta boxarbyxor (brukligt för utmanare vid denna tid) med plastpåsar över boxarskorna äntrade ringen medan det nu ångade i den fuktdrypande New York-natten .. Patterson kom strax efter, skrudad i vita brallor. Oddsen var grymma, svensken svårt nederlagstippad, 5-1. Ringdomare Ruby Goldstein kallade de två till sista instruktioner och det brakade loss .. ja, ganska avvaktande till att börja med, då de cirklade varann åt vänster. Ingemar upptäckte snabbt att han kunde stoppa Pattersons fruktade blixtrande snabba attack med att störa honom med jabben i den lilla gungning Floyd gjorde bak peek-a-boo-garden precis före språnget in. En enda gång, i slutet av andra, missade han den jabben och Patterson lyckades slå hans läpp blodig med en lång vänster. Inom en minut av tredje ronden fann Ingo rätt läge, och som en blixt från klar himmel rammade högern – den fruktade ”Tors Hammare” Floyd över näsroten, några cm för högt, men med förödande kraft och Patterson gick rak lång i däck ..! Resten är egentligen en onödig historia, ty där var matchen slut – och idag skulle det ALDRIG ha blivit en fortsättning. Men världen var grymmare då .. och egentligen var det som skedde ofattbart – en amerikan kunde inte förlora ..inte så .. mot en halvt ’okänd’ europé .. Goldstein var nödgad låta det gå vidare. På nåt förunderligt sätt tog sig Floyd upp på ”nio” men gick på ordern ”box!” åt fel håll och blev träffad, halvhjärtat från Johansson, i nacken .. och stöp framstupa .. kom upp, klamrande sig fast i repen men Goldstein drog loss hans händer och kommenderade ”box!” och lite halvdant fick Ingemar omkull honom igen .. och lite konfunderad över allt som skedde fällde han honom halvfokuserat ett par gånger till, samlade sig så och gick till hård attack för en sjätte golvning och när mästaren obegripligt nog kom upp igen gick han hårt in och fällde honom med halvträffar på nytt – och där, efter sju golvningar, vräkte Goldstein undan svensken och slog ut med armarna ”out!” .. Slut! På tiden 2:03 av denna tredje rond bröts slakten! Sverige hade fått en ”Heavyweight Champion of the World!”
”Harre jävvlar”, sa Ingemar efteråt, ”inte en skråma .. det gick lätt .. det gick enkelt och lätt!”
Det är lika ofattbart idag som då – helt fantastiskt! En av de stora tungviktsskrällarna, dessutom! Man fick leta sig tillbaka till Jack Dempsey vs Jess Willard 1919 för en liknande kanonad. Nästa dag vrålade krigs-rubriker över hela jordklotet ut sensationen! International Herald Tribune fångade det på pricken, rakt över hela första sidan: RIGHT HAND FROM GOTEBORG!