Armand Krajnc, fd WBO World Champ och numera ledande proffspromotor, har tillsammans med frilans-journalisten Anders Nilsson skrivit ett inlägg i proffsboxningsdebatten (antal ronder) i form av ett öppet brev, som hittills publicerats i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad.
Krajnc understryker att om sporten skulle släppas fri fullt ut – man missar i analysen i någon mån att det de facto är så för kvinnor i SWE, dock inte för män – så vore det till gagn för hela landet. Läs hans och AN:s inlägg i sin helhet nedan:
Ett superevent som ger perspektiv och väcker frågor
Den gångna helgen anordnades som bekant ett superevent i Las Vegas, USA. Det rörde sig om den mycket efterlängtade och upphasade fighten mellan Floyd Mayweather och Manny Pacquiao. Fighten går sannolikt till historien som den största genom tiderna. Intresset har varit enormt över hela världen. Floyd Mayweather fick 1,5 miljarder och Manny Pacquiao en miljard kronor för matchen. Även svenska tidningar har rapporterat flitigt inför och efter matchen. För den svenska allmänheten framstår allting nog som ett märkligt pengaspektakel.
De två boxarna symboliserar båda det som ofta benämns som the American Dream. Att komma från fattigdom och genom hårt arbete nå enorm framgång (och rikedom). Manny Pacquiao har berättat om hur han i Filipinerna som 12 åring blev familjens överhuvud. För att tjäna pengar och därigenom försörja familjen så gjorde han det han var bra på, slåss. För varje fight tjänade han 2 dollar vilket räckte till ris till hans mamma och hans syskon. Floyd Mayweather kom även han från svår fattigdom. Genom att tidigt komma in i boxningen skapade han sig en tillvaro. Idag är han enligt Forbes Magazine den bäst betalda idrottsmannen i världen. För Floyd Mayweather och Manny Pacquiao har boxningen inneburit en väg framåt. Det är nog få som menar att de två skulle blivit neurokirurger om de inte blivit boxare.
I Sverige är professionell boxning i princip förbudet sedan 1970. Den 1 januari 2007 mjukades förbudet upp något vilket innebär att en begränsad variant av proffsboxning idag får anordnas. Detta förutsätter att man har tillstånd från länsstyrelsen i det län där boxningen ska anordnas och att matcher inte planeras för mer än fyra ronder för män och max sex ronder för kvinnor (fler ronder för damer beroende på kortare tid per rond). Ibland tillåts dispenser som innebär att en match kan vara i sex ronder. Ute i ”den stora världen” är s.k. titelmatcher i princip alltid 12 x 3 minuter. Man får således säga att Sverige alltjämt – vid en internationell jämförelse – får anses tillhöra en av de tre länder i världen där professionell boxning inte är tillåtet. De andra länderna är Nordkorea och Iran. Norge hävde nyligen sitt förbud.
Förbudet innebär att de utövare som är duktiga i sporten tvingas flytta utomlands. Som exempel kan Badou Jack nämnas som nyligen erövrade WBC-bältet och som därmed går till historien som en av få svenskar som haft ett av de stora bältena. Badou Jack började sin karriär i Sverige men insåg helt enkelt att det inte gick. Han har i en intervju sagt att ”att utöva professionell boxning i Sverige är som att utöva vintersport i Afrika”. Det ligger mycket sanning i Badou Jacks uttalande. Även Klara Svensson, som i helgen boxades och förlorade en match om WBC-bältet, bor utomlands. Både Klara Svensson och Badou Jack berövas i Sverige rätten att bedriva sin karriär.
I Sverige är attityden mot professionell boxning som bekant mycket skeptisk. Störst fokus ligger på skaderisken, inte minst efter Frida Wallbergs tragiska olycka. Förvånade ofta övergår diskussionen även i en ”moraldiskussion”. Ofta kan man läsa inlägg som går ut på att våld är fel. Man får inte använda våld i andra situationer, varför ska man då få göra det i en boxningsring? Detta synsätt är så naivt att man nästan skulle kunna tro att det kom från en tolvårig elevrådsordförande. Skaderisken då? Ja, det finns en skaderisk. Vi menar att den inte är värre än i många andra sporter som idag tillåts. Vi är av uppfattningen att folk i Sverige har svårt att analysera skaderisken separat eftersom det finns våld med i bilden. Det går liksom inte att förklara bort att en annan människa genom slag kan orsaka skador på en annan, även om det bara rör sig om en liten blåklocka. Återigen, vi menar att detta synsätt är naivt. Förresten, varför är MMA tillåtet och inte professionell boxning?
Vi menar hursomhelst att debatten i Sverige om professionell boxnings vara eller inte vara måste bli betydligt mer nyanserad. Man måste fokusera på samhällsperspektivet i betydligt större utsträckning. Frågan som ska lyftas enligt vår mening är; Är en fullskalig tillåtelse av professionell boxning (givetvis under myndigheters granskning) till gagn för Sverige? Vi menar att så är fallet. Det handlar om att det finns ännu en verksamhet som man kan tjäna sitt leverbröd på. Eller lite vulgärt uttryckt; fler affärsmöjligheter.
Martin Ingvar är en av de få debattörer i frågan om professionell boxning som har något vettigt att säga, detta oaktat att vi inte håller med honom. Han framför argument om samhällsnyttan, liksom vi. Martin Ingvar menar bl.a. att ett tillåtande av boxning inte vore bra för att det i princip skulle skapa kostnader för att vårda deltagarna. Han synes mena att professionell boxning skapar en ”nettoskada” för samhället.
Vi menar motsatsen. Ett tillåtande av professionell boxning skapar en större valbarhet för individer, såväl boxare som arrangörer. Människor som råkar vara duktiga på enbart boxning får ett verktyg, dvs. något att försörja sig på. I nuvarande situation är det många duktiga boxare i Sverige som tvingas sluta. I den mån dessa (ofta unga) individer inte har något annat att falla tillbaka på ökar risken att de hamnar i någon form av utanförskap.
Givetvis är det inte så att samhället står och faller med professionell boxning. Vi har det bra i Sverige. Vi har det bra utan professionell boxning och vi har det bra med professionell boxning. Men faktum kvartstår, de individer som bedriver boxningsverksamhet – antingen som boxare eller arrangörer – trycks ner. Detta är beklagligt.
Som tur är verkar saker och ting hålla på att vända. Sverige har idag ett stort antal unga duktiga proffsboxare som håller på att slå sig fram, främst i Danmark och Tyskland. Vi har Badou Jack som fortfarande är förvånansvärt okänd bland den svenska allmänheten trots att det han gjort – rent idrottsmässigt – är något mycket stort. Förmodligen går Sverige samma väg som Norge. När vi får en boxare som blir en stor idrottspersonlighet som allmänheten tar till sig (som Cecilia Braekhus i Norge) kommer sittande regering inse att det finns lätta politiska poäng att plocka om förbudet kastas där det hör hemma – i papperskorgen. Då kommer det troligen ske.
Armand Krajnc, före detta världsmästare i boxning, vinnare av mästarnas mästare och Sveriges ledande boxningspromoter, samt Anders Nilsson, frilansjournalist
Krajnc skriver öppet brev: ”Till gagn för Sverige att tillåta proffsboxning”
Armand Krajnc, fd WBO World Champ och numera ledande proffspromotor, har tillsammans med frilans-journalisten Anders Nilsson skrivit ett inlägg i proffsboxningsdebatten (antal ronder) i form av ett öppet brev, som hittills publicerats i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad.
Krajnc understryker att om sporten skulle släppas fri fullt ut – man missar i analysen i någon mån att det de facto är så för kvinnor i SWE, dock inte för män – så vore det till gagn för hela landet. Läs hans och AN:s inlägg i sin helhet nedan:
Ett superevent som ger perspektiv och väcker frågor
Den gångna helgen anordnades som bekant ett superevent i Las Vegas, USA. Det rörde sig om den mycket efterlängtade och upphasade fighten mellan Floyd Mayweather och Manny Pacquiao. Fighten går sannolikt till historien som den största genom tiderna. Intresset har varit enormt över hela världen. Floyd Mayweather fick 1,5 miljarder och Manny Pacquiao en miljard kronor för matchen. Även svenska tidningar har rapporterat flitigt inför och efter matchen. För den svenska allmänheten framstår allting nog som ett märkligt pengaspektakel.
De två boxarna symboliserar båda det som ofta benämns som the American Dream. Att komma från fattigdom och genom hårt arbete nå enorm framgång (och rikedom). Manny Pacquiao har berättat om hur han i Filipinerna som 12 åring blev familjens överhuvud. För att tjäna pengar och därigenom försörja familjen så gjorde han det han var bra på, slåss. För varje fight tjänade han 2 dollar vilket räckte till ris till hans mamma och hans syskon. Floyd Mayweather kom även han från svår fattigdom. Genom att tidigt komma in i boxningen skapade han sig en tillvaro. Idag är han enligt Forbes Magazine den bäst betalda idrottsmannen i världen. För Floyd Mayweather och Manny Pacquiao har boxningen inneburit en väg framåt. Det är nog få som menar att de två skulle blivit neurokirurger om de inte blivit boxare.
I Sverige är professionell boxning i princip förbudet sedan 1970. Den 1 januari 2007 mjukades förbudet upp något vilket innebär att en begränsad variant av proffsboxning idag får anordnas. Detta förutsätter att man har tillstånd från länsstyrelsen i det län där boxningen ska anordnas och att matcher inte planeras för mer än fyra ronder för män och max sex ronder för kvinnor (fler ronder för damer beroende på kortare tid per rond). Ibland tillåts dispenser som innebär att en match kan vara i sex ronder. Ute i ”den stora världen” är s.k. titelmatcher i princip alltid 12 x 3 minuter. Man får således säga att Sverige alltjämt – vid en internationell jämförelse – får anses tillhöra en av de tre länder i världen där professionell boxning inte är tillåtet. De andra länderna är Nordkorea och Iran. Norge hävde nyligen sitt förbud.
Förbudet innebär att de utövare som är duktiga i sporten tvingas flytta utomlands. Som exempel kan Badou Jack nämnas som nyligen erövrade WBC-bältet och som därmed går till historien som en av få svenskar som haft ett av de stora bältena. Badou Jack började sin karriär i Sverige men insåg helt enkelt att det inte gick. Han har i en intervju sagt att ”att utöva professionell boxning i Sverige är som att utöva vintersport i Afrika”. Det ligger mycket sanning i Badou Jacks uttalande. Även Klara Svensson, som i helgen boxades och förlorade en match om WBC-bältet, bor utomlands. Både Klara Svensson och Badou Jack berövas i Sverige rätten att bedriva sin karriär.
I Sverige är attityden mot professionell boxning som bekant mycket skeptisk. Störst fokus ligger på skaderisken, inte minst efter Frida Wallbergs tragiska olycka. Förvånade ofta övergår diskussionen även i en ”moraldiskussion”. Ofta kan man läsa inlägg som går ut på att våld är fel. Man får inte använda våld i andra situationer, varför ska man då få göra det i en boxningsring? Detta synsätt är så naivt att man nästan skulle kunna tro att det kom från en tolvårig elevrådsordförande. Skaderisken då? Ja, det finns en skaderisk. Vi menar att den inte är värre än i många andra sporter som idag tillåts. Vi är av uppfattningen att folk i Sverige har svårt att analysera skaderisken separat eftersom det finns våld med i bilden. Det går liksom inte att förklara bort att en annan människa genom slag kan orsaka skador på en annan, även om det bara rör sig om en liten blåklocka. Återigen, vi menar att detta synsätt är naivt. Förresten, varför är MMA tillåtet och inte professionell boxning?
Vi menar hursomhelst att debatten i Sverige om professionell boxnings vara eller inte vara måste bli betydligt mer nyanserad. Man måste fokusera på samhällsperspektivet i betydligt större utsträckning. Frågan som ska lyftas enligt vår mening är; Är en fullskalig tillåtelse av professionell boxning (givetvis under myndigheters granskning) till gagn för Sverige? Vi menar att så är fallet. Det handlar om att det finns ännu en verksamhet som man kan tjäna sitt leverbröd på. Eller lite vulgärt uttryckt; fler affärsmöjligheter.
Martin Ingvar är en av de få debattörer i frågan om professionell boxning som har något vettigt att säga, detta oaktat att vi inte håller med honom. Han framför argument om samhällsnyttan, liksom vi. Martin Ingvar menar bl.a. att ett tillåtande av boxning inte vore bra för att det i princip skulle skapa kostnader för att vårda deltagarna. Han synes mena att professionell boxning skapar en ”nettoskada” för samhället.
Vi menar motsatsen. Ett tillåtande av professionell boxning skapar en större valbarhet för individer, såväl boxare som arrangörer. Människor som råkar vara duktiga på enbart boxning får ett verktyg, dvs. något att försörja sig på. I nuvarande situation är det många duktiga boxare i Sverige som tvingas sluta. I den mån dessa (ofta unga) individer inte har något annat att falla tillbaka på ökar risken att de hamnar i någon form av utanförskap.
Givetvis är det inte så att samhället står och faller med professionell boxning. Vi har det bra i Sverige. Vi har det bra utan professionell boxning och vi har det bra med professionell boxning. Men faktum kvartstår, de individer som bedriver boxningsverksamhet – antingen som boxare eller arrangörer – trycks ner. Detta är beklagligt.
Som tur är verkar saker och ting hålla på att vända. Sverige har idag ett stort antal unga duktiga proffsboxare som håller på att slå sig fram, främst i Danmark och Tyskland. Vi har Badou Jack som fortfarande är förvånansvärt okänd bland den svenska allmänheten trots att det han gjort – rent idrottsmässigt – är något mycket stort. Förmodligen går Sverige samma väg som Norge. När vi får en boxare som blir en stor idrottspersonlighet som allmänheten tar till sig (som Cecilia Braekhus i Norge) kommer sittande regering inse att det finns lätta politiska poäng att plocka om förbudet kastas där det hör hemma – i papperskorgen. Då kommer det troligen ske.
Armand Krajnc, före detta världsmästare i boxning, vinnare av mästarnas mästare och Sveriges ledande boxningspromoter, samt Anders Nilsson, frilansjournalist