Mikaela ”Destiny” Laurén försvarade sitt WBC-VM-bälte i Rocklundas ishockeyrink i Västerås mot Jennifer Retzke på lördagen med en helt briljant insats! Det var inget snack om saken alls. Efter att ha konfunderat alla med att komma in 1,5 kg under stipulerad titelvikt – något som helt klart var ett onödigt misstag och ett uttryck för hennes dedikation till uppgiften – så gjordes inte ett enda misstag i ringen. Hon gjorde, som vanligt, en magnifik entré och efter speaker Ronnie Brantings intro tömdes ringen förvånande snabbt på ”överflödigt” folk och ringdomare Freddy Rafn kallade boxarna till ringens mitt, klarade av preludierna blixtsnabbt och gonggongen gick.
Båda rusade ut till ringens mitt och gick till verket och redan inledningsvis var det uppenbart att den svenska VM-drottningen var både snabbare, precisare och starkare. Hon dominerade upptakten med långa, raka effektiva träffar som satt bra, och tyskan blev allt mer omskakad och tilltufsad. Retzke försökte svara med tjurrusningar men Mikaela lät sig inte överraskas utan byggde under tredje och fjärde ronderna på sitt övertag och mot slutet av fjärde såg Retzke ”tagen” ut … då hade alla fyra ronderna klockrent bokförts till mästarens favör. Så kom femte och ”Destiny” landade omgående en tung slagserie och följde upp bra. Retzke svarade tappert men hennes krut var spenderat. Efter en dryg minut av ronden drev Mikaela upp utmanaren utmed repen och gick lös mot kropp och huvud – till sist säckade tyskan under bombardemanget, försökte räta upp sig och snodde sig undan – klart på väg att ge upp – men i samma ögonblick bröt Rafn in och stoppade matchen! Tid: 1.31. WBC-bossen Malte Müller-Michaelis krönte därefter Laurén – åter igen – med det gröna bältet. Mikaela gick härmed till 26-3/11 KO och Retzke föl till 15-3-1/9 KO.
Det var en lysande insats av Laurén. Måhända ändå bättre än den mot Cisneros senast! Faktum är att vår VM-drottning aldrig varit bättre än hon är nu – i en ålder då de flesta lagt av eller funderar på ”exit”. Hon blir faktiskt 40 nästa år, som hon vid tillfälle sagt blir hennes sista, men en lycklig och stolt chief second Leffe Carlsson konstaterade efteråt att det blir ”två år till .. sen får det bli ungar och familj!” Det har snackats mycket om en returmatch mot welterviktsdrottningen – världens bästa kvinnliga boxare kilo-för-kilo – Cecilia Braekhus. Om man tänker sig scenariot att Braekhus kommer upp och utmanar Laurén på lätt mellanvikt då vete sjutton … där kan norskan få stryk! Att Mikaela ska pressa sig ner i welter bara för returkampens – och pengars – skull är en mindre god idé.
Det var ett digert program i Västerås, där ibland boxningen överflyglades av ett otal musikinslag, men det är så arrangörerna Rapid Promotions ser sitt underhållnings-koncept. Det fungerar väl okej och drog nu en hygglig publik på ett par tusen åskådare. Men det blev ett långt program med start kl 18.30 och inte över förrän 23.30. Och för ringsidepubliken, på en mattbelagd ishockey-is, blev det kallt.
Men många av matcherna värmde riktigt bra. I semin tog Victor Fabretto (nu 5-0/1 KO) en ytterst knapp – och våldsamt protesterad – seger över stentuffe tjecken Karel Horejsek (4-5-1/3 KO) där domarnas bedömning haltade en del. Flera av de inledande ronderna var mycket jämna och gick i svensk favör, vilket kan accepteras. Men den senare halvan av denna 6-rondare dominerades av tjecken. Hela vägen var det en ruggig och vilt bejublad match och Fabretto gav allt och kämpade som en furie ”in i kaklet”, så all heder till grabben. Han har en vilja och en kondition som är excellent. Nu kom domarna upp med ett splittrat domslut: 57-57, 58-57 & 59-56 och det var egentligen bara en oavgjort dömd rond från ett oavgjort resultat. Men för Rapid-gänget var detta kvällens clou – unge Victor är Västeråsboxningens gunstling och här tog han ännu en grann skalp!
Då hade redan tidigare på kvällen Mohammed Saleh (nu 3-0/1 KO) gjort en briljant insats mot tuffe polacken Jakub Czaprowicz (3-4-1/2 KO) och med sina blixtrande kroppsrörelser – a la Neseem Hamed – stundtals trollbundet åskådarna och han var inte långt ifrån att landa högersläggan dessutom. Nu var även polacken en god puncher, och hade flera bra sekvenser, varför det blev både spännande och mycket underhållande, men domslutet var odiskutabelt svenskt.
Aldo Colliander gjorde en magnifik åter-entré i svensk proffsboxning och sjöng sig själv in i ringen ..! Med micken i högerkardan fram till ringhörnan! Där togs sedan handsken på – och matchen mot lika store (men betydligt lättare/minus Aldos nya midjemått) polacken Jakub Wojcik (6-12-1) blev dramatisk. Det blev en jämn första rond, där dock Aldos forna excellenta vänsterjabb saknades – den återfanns inte under hela matchen – och den store mannen satsade alldeles för mycket på att avgöra med högern .. och ringrosten lyste igenom. I andra hade dock Colliander sin man, sänkte honom två gånger och var mycket nära att avgöra. I tredje och fjärde kom dock Wojcik tillbaka och tog poängen i de ronderna varför domslutet blev tämligen jämnt (37-37, 38-36, 38-37) – men ”Tyson Green” Colliander fick likväl sin comeback-seger och en färgstark re-entré. Hans nya record skrivs 14-2/5 KO.
För Hassan Saku gick det sämre. Han mötte ”svenskdödaren” Robert Talarek, Polen (11-11-2/6 KO) och gick i däck två gånger i andra ronden och var i svårt bryderi i rondslutet, då också en axel poppade ur led och försatte honom ur skick. Direkt efter pausen till rond 3 gav ringhörnan upp. Han står nu på 12-11/9 KO.
Angelique Hernandez från Stockholm gjorde debut i proffsringen och löste den uppgiften mycket bra efter en kontrollerad och stark insats, där hon merendels dominerade amerikanskan Kimberly Tomes och tog hem en säker poängseger, i vad som var en hyggligt bra öppningsmatch på kvällen. Därutöver fick boxningspubliken se Belgienbaserade amerikanen Sheldon Moore (nu 15-3-1/10 KO) besegra tuffe och aggressive polacken Lukasz Janik (14-15-1/8 KO) på en skicklig defensiv och vass kontra över 6 ronder (6 x 2). Detta var en ”tune up” för Moore inför ett titeljobb inom en dryg vecka. Och i övrigt bjöds på tio musik & extra-inslag.
MIKAELA LYSANDE VS RETZKE I VÄSTERÅS!
Båda rusade ut till ringens mitt och gick till verket och redan inledningsvis var det uppenbart att den svenska VM-drottningen var både snabbare, precisare och starkare. Hon dominerade upptakten med långa, raka effektiva träffar som satt bra, och tyskan blev allt mer omskakad och tilltufsad. Retzke försökte svara med tjurrusningar men Mikaela lät sig inte överraskas utan byggde under tredje och fjärde ronderna på sitt övertag och mot slutet av fjärde såg Retzke ”tagen” ut … då hade alla fyra ronderna klockrent bokförts till mästarens favör. Så kom femte och ”Destiny” landade omgående en tung slagserie och följde upp bra. Retzke svarade tappert men hennes krut var spenderat. Efter en dryg minut av ronden drev Mikaela upp utmanaren utmed repen och gick lös mot kropp och huvud – till sist säckade tyskan under bombardemanget, försökte räta upp sig och snodde sig undan – klart på väg att ge upp – men i samma ögonblick bröt Rafn in och stoppade matchen! Tid: 1.31. WBC-bossen Malte Müller-Michaelis krönte därefter Laurén – åter igen – med det gröna bältet. Mikaela gick härmed till 26-3/11 KO och Retzke föl till 15-3-1/9 KO.
Det var en lysande insats av Laurén. Måhända ändå bättre än den mot Cisneros senast! Faktum är att vår VM-drottning aldrig varit bättre än hon är nu – i en ålder då de flesta lagt av eller funderar på ”exit”. Hon blir faktiskt 40 nästa år, som hon vid tillfälle sagt blir hennes sista, men en lycklig och stolt chief second Leffe Carlsson konstaterade efteråt att det blir ”två år till .. sen får det bli ungar och familj!” Det har snackats mycket om en returmatch mot welterviktsdrottningen – världens bästa kvinnliga boxare kilo-för-kilo – Cecilia Braekhus. Om man tänker sig scenariot att Braekhus kommer upp och utmanar Laurén på lätt mellanvikt då vete sjutton … där kan norskan få stryk! Att Mikaela ska pressa sig ner i welter bara för returkampens – och pengars – skull är en mindre god idé.
Det var ett digert program i Västerås, där ibland boxningen överflyglades av ett otal musikinslag, men det är så arrangörerna Rapid Promotions ser sitt underhållnings-koncept. Det fungerar väl okej och drog nu en hygglig publik på ett par tusen åskådare. Men det blev ett långt program med start kl 18.30 och inte över förrän 23.30. Och för ringsidepubliken, på en mattbelagd ishockey-is, blev det kallt.
Men många av matcherna värmde riktigt bra. I semin tog Victor Fabretto (nu 5-0/1 KO) en ytterst knapp – och våldsamt protesterad – seger över stentuffe tjecken Karel Horejsek (4-5-1/3 KO) där domarnas bedömning haltade en del. Flera av de inledande ronderna var mycket jämna och gick i svensk favör, vilket kan accepteras. Men den senare halvan av denna 6-rondare dominerades av tjecken. Hela vägen var det en ruggig och vilt bejublad match och Fabretto gav allt och kämpade som en furie ”in i kaklet”, så all heder till grabben. Han har en vilja och en kondition som är excellent. Nu kom domarna upp med ett splittrat domslut: 57-57, 58-57 & 59-56 och det var egentligen bara en oavgjort dömd rond från ett oavgjort resultat. Men för Rapid-gänget var detta kvällens clou – unge Victor är Västeråsboxningens gunstling och här tog han ännu en grann skalp!
Då hade redan tidigare på kvällen Mohammed Saleh (nu 3-0/1 KO) gjort en briljant insats mot tuffe polacken Jakub Czaprowicz (3-4-1/2 KO) och med sina blixtrande kroppsrörelser – a la Neseem Hamed – stundtals trollbundet åskådarna och han var inte långt ifrån att landa högersläggan dessutom. Nu var även polacken en god puncher, och hade flera bra sekvenser, varför det blev både spännande och mycket underhållande, men domslutet var odiskutabelt svenskt.
Aldo Colliander gjorde en magnifik åter-entré i svensk proffsboxning och sjöng sig själv in i ringen ..! Med micken i högerkardan fram till ringhörnan! Där togs sedan handsken på – och matchen mot lika store (men betydligt lättare/minus Aldos nya midjemått) polacken Jakub Wojcik (6-12-1) blev dramatisk. Det blev en jämn första rond, där dock Aldos forna excellenta vänsterjabb saknades – den återfanns inte under hela matchen – och den store mannen satsade alldeles för mycket på att avgöra med högern .. och ringrosten lyste igenom. I andra hade dock Colliander sin man, sänkte honom två gånger och var mycket nära att avgöra. I tredje och fjärde kom dock Wojcik tillbaka och tog poängen i de ronderna varför domslutet blev tämligen jämnt (37-37, 38-36, 38-37) – men ”Tyson Green” Colliander fick likväl sin comeback-seger och en färgstark re-entré. Hans nya record skrivs 14-2/5 KO.
För Hassan Saku gick det sämre. Han mötte ”svenskdödaren” Robert Talarek, Polen (11-11-2/6 KO) och gick i däck två gånger i andra ronden och var i svårt bryderi i rondslutet, då också en axel poppade ur led och försatte honom ur skick. Direkt efter pausen till rond 3 gav ringhörnan upp. Han står nu på 12-11/9 KO.
Angelique Hernandez från Stockholm gjorde debut i proffsringen och löste den uppgiften mycket bra efter en kontrollerad och stark insats, där hon merendels dominerade amerikanskan Kimberly Tomes och tog hem en säker poängseger, i vad som var en hyggligt bra öppningsmatch på kvällen. Därutöver fick boxningspubliken se Belgienbaserade amerikanen Sheldon Moore (nu 15-3-1/10 KO) besegra tuffe och aggressive polacken Lukasz Janik (14-15-1/8 KO) på en skicklig defensiv och vass kontra över 6 ronder (6 x 2). Detta var en ”tune up” för Moore inför ett titeljobb inom en dryg vecka. Och i övrigt bjöds på tio musik & extra-inslag.