II
”The Greatest of All Time” är död. Idag på morgonen svensk tid gick Muhammad Ali ur tiden vid en ålder av 74 år och fyra och en halv månad. En hel idrottsvärld sörjer en av de största gestalter idrotten nånsin haft. En legend har lämnat jordelivet, men hans namn är odödligt för all tid.
Han föddes som Cassius Marcellus Clay Jr den 17 januari 1942 i ett medelklasshem i Louisville, Kentucky i USA och hade en tämligen fin och skyddad uppväxt. En cykelstöld vid 12 års ålder satte honom i kontakt med polismannen/boxningstränaren Joe Martin och vad som började som revanschlusta utvecklades snart till en smått fantastisk karriär som amatörboxare och med tiden en unik dito som yrkesman. Det finns olika uppgifter om hans amatör-record men den troligaste är på 134 segrar och 7 förluster. Han blev sex gånger Kentucky Golden Gloves Champion på olika nivåer; han vann Chicago & Intercity Golden Gloves och National AAU-mästerskapen 1959 i lätt tungvikt men förlorade då i finalen (vs Amos Johnson) till US Pan American Games och 1960 gjorde han om Golden Gloves-triumferna men förlorade i finalen av AAU (mot Percy Price), men gick vidare till US Olympic Trials, som han vann (i final på KO vs Allen Hudson), varpå det bar av till OS i Rom där han i suverän stil vann fyra matcher, slog belgaren Yon Becaus, ryssen (Sovjet) Gennadi Shatkov, Australiens Tony Madigan och i finalen Europamästaren Zbigniev Pietrzykowski – fram tills han fick OS-guldet runt sin hals och utsågs till en av detta OS främsta boxare.
Clay sökte sig därefter omgående till proffslivet, fick ett speciellt proffsavtal med The Louisville Sponsoring Group (11 affärsmän som gick ihop som managers) och gjorde debut den 29/10 1960 med en 6 ronders-poängseger mot Tunney Hunsaker. Han fick strax därefter Angelo Dundee som chefscoach och Bundini Brown som sin personliga allt-i-allo i teamet och hans karriär tog av i en spektakulär serie matcher, där hans stora grej snart var att ”förutsäga” ronden han skulle slå ut motståndaren i – och han gjorde sedan detta! Han samlade på sig femton raka segrar fram tills hösten 1962, inkluderandes viktiga sådana över LaMarClark, Alonzo Johnson, Alex Mitteff, Billy Daniels och Alejandro Lavorante. Redan nu var hans utomordentligt fräcka, flyfotade stil etablerad med ett svindlande snabbt fotarbete och med en udda bakåtvikande överkroppsparad (egentligen heltokig boxning, men han fick det att fungera), och den berömda ’schufflen’ var nu uppfunnen. Hans storordiga snack hade nu gett honom ringnamnet ”The Louisville Lip/Gaphalsen från Louisville”.
I november ’62 matchades han mot förre lätta tungviktskungen, fenomenet Archie Moore (”Moore got to go in four”) som slogs KO i 4:e ronden, och på våren ’63 fick han ett första VM-kval mot tuffe Doug Jones, där han missade sin förutsägelse och fick kämpa som en furie för att få till en knapp poängseger. Han lämnade då omklädningsrummet efteråt med övertejpad mun! I ytterligare ett VM-kval matchades han mot Henry Cooper i London, och trots att han faktiskt golvades (det var då Dundee ”hittade” en reva i handsken och vann tid åt sin man) kunde han effektivt stoppa britten på ’cuts’ i förutspådd femte rond. Därmed var han klar för VM, men en skada för mästaren Charles ”Sonny” Liston försköt VM-fighten till februari 1964.
Denna föregicks av ett enormt tryck och inte många trodde att Clay skulle ha skuggan av en chans mot stenhårde, livsfarlige Liston. Själv förutspådde Clay knock i åttonde ronden och i det psykkrig som rådde fick Liston för sig att utmanaren var tokig. I matchen tappade mästaren sedan kontrollen och då det mesta gick snett för honom, och Clay började hitta rätt med vassa kombinationer, greps Liston av panik och gav upp i pausen till rond 8 föregivandes en skadad axel. Cassius Clay var världsmästare!
Nu följde en enastående tid! Han lät under ett enormt ståhej döpa om sig efter första VM-fighten till Muhammad Ali och konvertera till islam och ansluta sig till radikala Black Muslim-rörelsen, kompis en tid med beryktade Malcolm X, och hela denna kalabalik försatte boxningssporten i kris. Ali dumpade nu manager-gruppen och Herbert Muhammed från Black Maslims blev officiell manager.
Returmatchen mot Liston blev till sist av (trots protester av WBA) men först efter ett uppskov från november i Boston till maj ’65 i en liten håla vid namn Lewiston i Maine inför en liten begränsad publik. Under fullt rabalder i en av de stökigaste fighter som ägt rum slog Ali ut Liston på en halv rond! I november det året försvarade han överlägset VM mot förre VM-kungen Floyd Patterson (TKO 12), vilket räddade allt. År 1966 försvarade han VM hela fem gånger (mot George Chuvalo, Henry Cooper, Brian London, Karl Mildenberger och Cleveland Williams) och framstod som den mest suveräne mästaren sedan Joe Louis tid. Han hade vid tiden före VM låtit döpa om sig själv till ”The Greatest” och allt fler köpte epitetet. Samtidigt hade han nu ett växande orosmoln i hotet från sin vägran att göra värnplikt i Vietnamkriget, för vilket han dömdes till fängelse men överklagan tvingade fram en ny rättegång. Under tiden hann han våren 1967 försvara mot och besegra WBA-rivalen Ernie Terrell i en grymt överlägsen insats och slå KO på gamla stjärnan Zora Folley .. men sen hann rättegången upp honom och han dömdes till fängelse, men straffet sköts upp i väntan på ett beslut från Högsta Domstolen, vilket drog ut i flera år .. men han blev fråntagen passet och VM-titeln .. och under tre års tid blev hans enda försörjning som föredragshållare vid universitet och liknande, men det gjorde honom samtidigt till den ledande rösten i den anti-Vietnamkriget-rörelse som till sist vände allmänna vinden mot kriget – och ledde också till sist till hans frikännande.
Hösten 1970 kom han tillbaka under enormt pådrag och stoppade nya topputmanarna Jerry Quarry och Oscar Bonavena, vilket ledde till ”The Fight/Matchen”: det första mötet med Joe Frazier, den man som tagit över hans VM-tron. I en av historiens största matcher slog Frazier ner Ali i sista ronden och tog hem en historisk poängseger – i Alis första nederlag – den 15/3 1971 i Madison Square Garden i New York. Nu följde en ’ökenvandring’ för Ali, och under tre år tvangs han till lång serie matcher för återkval till VM, där han slog Jimmy Ellis, Buster Mathis, Mac Foster, Chuvalo-Quarry-Patterson på nytt och VM-kungen i lätt tungvikt Bob Foster bl a men framförallt förlorade och vann han mot nye ’ärkerivalen’ Ken Norton fram till ett nytt avgörande VM-kval .. mot numera ex-kung Joe Frazier, i en ny jättehistoria i MSG, som han vann med knapp marginal. Därmed var Ali dock framme vid VM-match och på det mest osannolika ställe, i Kinshasa i Zaire/Kongo mot ”Big” George Foreman (”The Rumble in The Jungle”) – och en fenomenal viktoria på KO 8 i oktober ’74. Världsmästare igen!
Under sin andra sejour som VM-kung hade han utvecklats till en av världens mest igenkända personligheter med en dragningskraft långt utöver bara sportvärldens. Han försvarade nu VM-titeln 10 gånger i rad framgångsrikt – slog Chuck Wepner, Ron Lyle, Joe Bugner, Ernie Shavers m fl men framförallt Joe Frazier i deras tredje episka möte – den kanske största boxningsmatch som nånsin ägt rum, ”The Thrilla in Manila” – i Filippinerna 1/10 1975 och Ken Norton i deras tredje möte, i Yankee Stadium i september 1976. Han var ju då inte längre den fenomenale dansör i ringen som tidigare men hade i gengäld uppfunnit förbluffande lösningar som ”rope-a-dope” och tog hem segrarna likväl. Men han var mot slutet mer mänsklig och när han underskattade tuffe OS-kungen Leon Spinks i februari ’78 så förlorade han titeln om än ytterst knappt. I returen i New Orleans Superdome – ”The Battle of New Orleans” – tog han dock en lysande revansch .. och kröntes till världsmästare för tredje gången!
Nästa vår gjorde han en världsturné och besökte bl a Sverige-Norge-Danmark och tog farväl av ringen varefter han avgick obesegrad. Tyvärr höll han sig inte till detta utan gjorde en olycksalig comeback 1980 och fick då stryk om VM mot Larry Holmes – en förlust som kostade honom mycket – och än värre blev det då han fortsatte mot Trevor Berbick och onödigt förlorade en gång till. Två matcher han aldrig skulle gjort. Hans totala facit blev nu som proffs 56-5/37 KO.
Efter sin aktiva tid har han varit något av en sportens ambassadör och har även tagit på sig diplomatiska uppdrag till mellanöstern; han tog uppdraget att tända den olympiska elden vid OS i Atlanta ’96, han var länge en ofta sedd gäst på ringside och även efter att Parkinsons sjukdom, som han diagnostiserades med 1984, hade begränsat mycket av hans funktioner följde han dottern Laila Alis karriär från ringside, senaste gången vid Lailas match mot Åsa Sandell i Berlin ’06. Han gjorde därefter alltmer sällan offentliga framträdanden men var med vid flaggceremonin i London-OS ’12, och han twittrade gärna ända in mot slutet, gjorde ett markant inslag mot Donald Trump vid dennes utspel mot islam i december i fjol. Alltid en färgstark, lysande idol.
Nu är den störste av dem alla borta. Men hans minne lever evigt. R.I.P. Champ.
OLOF JOHANSSON
MUHAMMAD ALI ÄR DÖD
Han föddes som Cassius Marcellus Clay Jr den 17 januari 1942 i ett medelklasshem i Louisville, Kentucky i USA och hade en tämligen fin och skyddad uppväxt. En cykelstöld vid 12 års ålder satte honom i kontakt med polismannen/boxningstränaren Joe Martin och vad som började som revanschlusta utvecklades snart till en smått fantastisk karriär som amatörboxare och med tiden en unik dito som yrkesman. Det finns olika uppgifter om hans amatör-record men den troligaste är på 134 segrar och 7 förluster. Han blev sex gånger Kentucky Golden Gloves Champion på olika nivåer; han vann Chicago & Intercity Golden Gloves och National AAU-mästerskapen 1959 i lätt tungvikt men förlorade då i finalen (vs Amos Johnson) till US Pan American Games och 1960 gjorde han om Golden Gloves-triumferna men förlorade i finalen av AAU (mot Percy Price), men gick vidare till US Olympic Trials, som han vann (i final på KO vs Allen Hudson), varpå det bar av till OS i Rom där han i suverän stil vann fyra matcher, slog belgaren Yon Becaus, ryssen (Sovjet) Gennadi Shatkov, Australiens Tony Madigan och i finalen Europamästaren Zbigniev Pietrzykowski – fram tills han fick OS-guldet runt sin hals och utsågs till en av detta OS främsta boxare.
Clay sökte sig därefter omgående till proffslivet, fick ett speciellt proffsavtal med The Louisville Sponsoring Group (11 affärsmän som gick ihop som managers) och gjorde debut den 29/10 1960 med en 6 ronders-poängseger mot Tunney Hunsaker. Han fick strax därefter Angelo Dundee som chefscoach och Bundini Brown som sin personliga allt-i-allo i teamet och hans karriär tog av i en spektakulär serie matcher, där hans stora grej snart var att ”förutsäga” ronden han skulle slå ut motståndaren i – och han gjorde sedan detta! Han samlade på sig femton raka segrar fram tills hösten 1962, inkluderandes viktiga sådana över LaMarClark, Alonzo Johnson, Alex Mitteff, Billy Daniels och Alejandro Lavorante. Redan nu var hans utomordentligt fräcka, flyfotade stil etablerad med ett svindlande snabbt fotarbete och med en udda bakåtvikande överkroppsparad (egentligen heltokig boxning, men han fick det att fungera), och den berömda ’schufflen’ var nu uppfunnen. Hans storordiga snack hade nu gett honom ringnamnet ”The Louisville Lip/Gaphalsen från Louisville”.
I november ’62 matchades han mot förre lätta tungviktskungen, fenomenet Archie Moore (”Moore got to go in four”) som slogs KO i 4:e ronden, och på våren ’63 fick han ett första VM-kval mot tuffe Doug Jones, där han missade sin förutsägelse och fick kämpa som en furie för att få till en knapp poängseger. Han lämnade då omklädningsrummet efteråt med övertejpad mun! I ytterligare ett VM-kval matchades han mot Henry Cooper i London, och trots att han faktiskt golvades (det var då Dundee ”hittade” en reva i handsken och vann tid åt sin man) kunde han effektivt stoppa britten på ’cuts’ i förutspådd femte rond. Därmed var han klar för VM, men en skada för mästaren Charles ”Sonny” Liston försköt VM-fighten till februari 1964.
Denna föregicks av ett enormt tryck och inte många trodde att Clay skulle ha skuggan av en chans mot stenhårde, livsfarlige Liston. Själv förutspådde Clay knock i åttonde ronden och i det psykkrig som rådde fick Liston för sig att utmanaren var tokig. I matchen tappade mästaren sedan kontrollen och då det mesta gick snett för honom, och Clay började hitta rätt med vassa kombinationer, greps Liston av panik och gav upp i pausen till rond 8 föregivandes en skadad axel. Cassius Clay var världsmästare!
Nu följde en enastående tid! Han lät under ett enormt ståhej döpa om sig efter första VM-fighten till Muhammad Ali och konvertera till islam och ansluta sig till radikala Black Muslim-rörelsen, kompis en tid med beryktade Malcolm X, och hela denna kalabalik försatte boxningssporten i kris. Ali dumpade nu manager-gruppen och Herbert Muhammed från Black Maslims blev officiell manager.
Returmatchen mot Liston blev till sist av (trots protester av WBA) men först efter ett uppskov från november i Boston till maj ’65 i en liten håla vid namn Lewiston i Maine inför en liten begränsad publik. Under fullt rabalder i en av de stökigaste fighter som ägt rum slog Ali ut Liston på en halv rond! I november det året försvarade han överlägset VM mot förre VM-kungen Floyd Patterson (TKO 12), vilket räddade allt. År 1966 försvarade han VM hela fem gånger (mot George Chuvalo, Henry Cooper, Brian London, Karl Mildenberger och Cleveland Williams) och framstod som den mest suveräne mästaren sedan Joe Louis tid. Han hade vid tiden före VM låtit döpa om sig själv till ”The Greatest” och allt fler köpte epitetet. Samtidigt hade han nu ett växande orosmoln i hotet från sin vägran att göra värnplikt i Vietnamkriget, för vilket han dömdes till fängelse men överklagan tvingade fram en ny rättegång. Under tiden hann han våren 1967 försvara mot och besegra WBA-rivalen Ernie Terrell i en grymt överlägsen insats och slå KO på gamla stjärnan Zora Folley .. men sen hann rättegången upp honom och han dömdes till fängelse, men straffet sköts upp i väntan på ett beslut från Högsta Domstolen, vilket drog ut i flera år .. men han blev fråntagen passet och VM-titeln .. och under tre års tid blev hans enda försörjning som föredragshållare vid universitet och liknande, men det gjorde honom samtidigt till den ledande rösten i den anti-Vietnamkriget-rörelse som till sist vände allmänna vinden mot kriget – och ledde också till sist till hans frikännande.
Hösten 1970 kom han tillbaka under enormt pådrag och stoppade nya topputmanarna Jerry Quarry och Oscar Bonavena, vilket ledde till ”The Fight/Matchen”: det första mötet med Joe Frazier, den man som tagit över hans VM-tron. I en av historiens största matcher slog Frazier ner Ali i sista ronden och tog hem en historisk poängseger – i Alis första nederlag – den 15/3 1971 i Madison Square Garden i New York. Nu följde en ’ökenvandring’ för Ali, och under tre år tvangs han till lång serie matcher för återkval till VM, där han slog Jimmy Ellis, Buster Mathis, Mac Foster, Chuvalo-Quarry-Patterson på nytt och VM-kungen i lätt tungvikt Bob Foster bl a men framförallt förlorade och vann han mot nye ’ärkerivalen’ Ken Norton fram till ett nytt avgörande VM-kval .. mot numera ex-kung Joe Frazier, i en ny jättehistoria i MSG, som han vann med knapp marginal. Därmed var Ali dock framme vid VM-match och på det mest osannolika ställe, i Kinshasa i Zaire/Kongo mot ”Big” George Foreman (”The Rumble in The Jungle”) – och en fenomenal viktoria på KO 8 i oktober ’74. Världsmästare igen!
Under sin andra sejour som VM-kung hade han utvecklats till en av världens mest igenkända personligheter med en dragningskraft långt utöver bara sportvärldens. Han försvarade nu VM-titeln 10 gånger i rad framgångsrikt – slog Chuck Wepner, Ron Lyle, Joe Bugner, Ernie Shavers m fl men framförallt Joe Frazier i deras tredje episka möte – den kanske största boxningsmatch som nånsin ägt rum, ”The Thrilla in Manila” – i Filippinerna 1/10 1975 och Ken Norton i deras tredje möte, i Yankee Stadium i september 1976. Han var ju då inte längre den fenomenale dansör i ringen som tidigare men hade i gengäld uppfunnit förbluffande lösningar som ”rope-a-dope” och tog hem segrarna likväl. Men han var mot slutet mer mänsklig och när han underskattade tuffe OS-kungen Leon Spinks i februari ’78 så förlorade han titeln om än ytterst knappt. I returen i New Orleans Superdome – ”The Battle of New Orleans” – tog han dock en lysande revansch .. och kröntes till världsmästare för tredje gången!
Nästa vår gjorde han en världsturné och besökte bl a Sverige-Norge-Danmark och tog farväl av ringen varefter han avgick obesegrad. Tyvärr höll han sig inte till detta utan gjorde en olycksalig comeback 1980 och fick då stryk om VM mot Larry Holmes – en förlust som kostade honom mycket – och än värre blev det då han fortsatte mot Trevor Berbick och onödigt förlorade en gång till. Två matcher han aldrig skulle gjort. Hans totala facit blev nu som proffs 56-5/37 KO.
Efter sin aktiva tid har han varit något av en sportens ambassadör och har även tagit på sig diplomatiska uppdrag till mellanöstern; han tog uppdraget att tända den olympiska elden vid OS i Atlanta ’96, han var länge en ofta sedd gäst på ringside och även efter att Parkinsons sjukdom, som han diagnostiserades med 1984, hade begränsat mycket av hans funktioner följde han dottern Laila Alis karriär från ringside, senaste gången vid Lailas match mot Åsa Sandell i Berlin ’06. Han gjorde därefter alltmer sällan offentliga framträdanden men var med vid flaggceremonin i London-OS ’12, och han twittrade gärna ända in mot slutet, gjorde ett markant inslag mot Donald Trump vid dennes utspel mot islam i december i fjol. Alltid en färgstark, lysande idol.
Nu är den störste av dem alla borta. Men hans minne lever evigt. R.I.P. Champ.
OLOF JOHANSSON